Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Walt Whitman. Af Andrea Butenschön. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
352
ANDREA BUTENSCHÖN.
nederländare, om mormodern att hon hade ett älskligt ansikte under sin kväkarmössa, och om modern att hon som ung uppehöll sin släkts tradition i att vara djärf och skicklig till häst.
I Walts tidigaste ungdom flyttade familjen till Brooklyn, där han först arbetade i ett tryckeri; vid sjutton och aderton års ålder blef han skollärare, och 1838 debuterade han i den litterära världen såsom utgifvare af tidningen The Long Islander. Vid dennas redigerande innehade han själf alla funktioner från redaktör till sättare på en gång, men som tidningen mycket oregelbundet utkom, indrogs den snart af de ekonomiskt intresserade. Någon tärande oro för lefvebrödet tyckes aldrig ha kastat skugga öfver hans strålande ungdom - han redde sig alltid, och i hans lif hör man lika litet talas om den svältande fantasten som om den välbergade nationaldiktaren.
Vid ett par och trettio års ålder inträder en afgjord vändpunkt i Whitmans lif. Han var då liksom fadern timmerman; byggde och sålde bostäder åt arbetare. Han bodde hos sin mor, gick om morgonen till sitt arbete och vände hem om aftonen; för middagsrasten på brädhögen medtog han mat i ränseln och alltid en bok. Bibeln hörde till hans älsklingsböcker, Homers och Ossians sånger läste han högt för vågorna. Men en dag fick han tag i Emerson, och nu läste han blott Emerson. Detta kraftspråk, som talar om de underverk, hvilka skapas af individen, då han tager vara på sitt väsens rikedomar och omsätter dem enligt de lagar, som bestämma människans lif, gjorde på Whitman ett starkt suggererande intryck. Nu lämnar han ofta sina plankor, företager långa utfärder åt landet, ingen vet hvart; sätter sig på färjor och omnibustak, går på teatrar och i tafvelgallerier samt öfverallt, där han bäst kan studera naturen och människorna. Då han på detta sätt upptäckt sig själf och världen kring sig, formar han de första dikterna i den samling som, med allt flera tillägg under årens lopp, bär namnet Grässtrån1. Liksom det i första sången af Odysséen heter »Den mångkunnige mannen besjunger jag», står det i första dikten af Grässtrån:
1 Leaves of Grass.
— — — Det kvinnliga liksom det manliga besjunger jag.
Lifvet, omätligt i lidelse, pulsslag och kraft,
glädtigt, under gudomliga lagar för frihet skapadt,
den moderna människan besjunger jag.
Efter utgifvandet af medelmåttiga verser och romaner i tidningar framträder Whitman plötsligt, likt en profet ur öknen efter lång beredelsetid, med ett nytt bud på ett nytt språk att förkunnas för den Nya Världens människor. Buren af styrkan i sin öfvertygelse tyckes han lika litet välja sina ord — han får dem till skänks - som han ett ögonblick tviflar på rättigheten att föra fram sitt budskap. Sådan styrka får ingen ordets man utan att hämta den ur sitt lif, och Walt Whitmans lif och diktning smälta tillsamman så, att diktningen blir för honom ett utandande af hela hans väsen, som då en starkt doftande planta fyller skogen med sin vällukt, och hans lif blir en enda lång dikt.
Jag trodde att jag hos Whitman ändtligen funnit det jag sökte efter; en sångare utgången från Visheten, men utan dogmer eller teorier, som alla måste följa, som sjöng därför att han icke kunde annat och som med en naturkrafts styrka vittnade om lifvets urtanke. Så omedelbart ingifna verka hans dikter, och därför betaga de med sådan makt. Men fastän jag nu har lärt, att det stod en koncentrerad vilja, ett fast mål bakom hvarje rad — läser jag dem dock som förr.
Walt Whitman ville vara med om att bygga ett stort, starkt och fritt Amerika, och det virke han samlar därtill är hans grässtrån. Men på de byggande ville han ej lägga bördor, som han själf ej gitte röra med ett finger; af alla krafter hjälper han till att bära. Han lägger ej ner lagar, han suggererar; han vill, jag citerar honom själf, mindre utveckla ett tema eller en tanke än han vill införa läsaren i detta temas eller denna tankes atmosfär, för att han eller hon vidare må fullfölja flykten på eget bevåg.
Då han hunnit några och trettio års ålder har en enda idé allt mer mognat hos honom. Dessförinnan hade han som andra sökt täfla om prisen inom politikens, affärernas eller litteraturens värld; nu fylles han helt af tanken, viljan att i litterär form gifva ett uttryck åt hela sin fysiska, moraliska och estetiska personlighet, så som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
