Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Walt Whitman. Af Andrea Butenschön. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALT WHITMAN.
357
den som aldrig blef färdig — dem lieben
Gott, men det var öfverflödigt, ty redan
de föregående voro som offerskänker på
ett altare, skapade som de äro i ett barna-
sinnes troshänförelse, vare sig att han är
jedenfalls romantisch eller ej. Så utgör
religionen, men hans egen helt indivi-
duella religion, grundtonen i Whitmans
sånger.
Jag säger till hvilken man eller kvinna som
helst: Låt din själ stå oförfärad inför millioner
världar.
Själens själfständighet, se där roten till
det rika fruktträd, som bär namnet Walt
Whitmans religion. Han är den ende jag
vet, som förmått skapa en personlig, lef-
vande, på sin egen tid tillämpad religions-
filosofi ur kärnan af de indiske profeternas
siarskap — om han nu hämtat sin visdom
från Indien eller ej. Som en i hvitt ly-
sande bakgrund mot skaldens himmelstor-
mande flykt på vingar, som flamma i blod-
rödt, lyder Upanishadens ord:
Alla väsen äro ursprungliga,
obegränsade som rummet.
WALT WHITMAN 1863.
Fulla af salighet, med fridens klarhet sedan evigt,
sedan evigt väckta, återlösta sedan evigt.
I den nyss nämnda dikten Till dig är
det icke det säreget personliga hos någon han
besjunger, utan det som han ser lysa fram
bakom allt, bakom laster, lyten, brister af
alla slag hos alla — hinduens àtman.
Andra kunna luras, han kan icke luras-,
han ser det, som finnes bakom, trots hvarje
skymmande hölje.
Dessa omätliga ängar, dessa outtömliga floder;
du är omätlig, outtömlig som de.
Lyckligtvis konstruerar Whitman icke
någon dogmbyggnad af sin religion*, ty då
skulle ju blott former uppstå, som snart
måste vika för nya; hos honom är den
intuition, ett lyriskt axiom, som ej tål de
skolastiska bevisens järnfjättrar för att svinga
sig mot evigheten.
Allt, allt för odödligheten,
kärlek, likt ljuset, famnande allt,
* Whitmans tanke att gudomen ej tål att und-
vara en enda själ, som utgått från den, påminner
om Renans Dieu se /ait.
naturens fullkomnande, allt välsignande.
Tidsåldrars blom och frukter, gudomliga träd gård ar,
ting, varelser, växter, mänskligheter,
till andliga beläten mognande.
Gif mig, o Gud, att sjunga denna tanke,
gif mig, gif honom eller henne, som jag älskar,
denna tro osläcklig,
och i din värld, hvad eljes Du förborgar, dölj ej
detta,
tron på en plan af Dig, som bor i Tid och Rum,
frid, hälsa, frälsning åt oss alla.
Är den en dröm ?
Nej, frånvaron af den är dröm,
och utan den all lifvets rikedom och kunskap dröm,
och hela världen dröm.
I Sång till den förutseende visheten
framträder det österländska i hans uppfatt-
ning af lifvets lagar; allt hvad vi göra,
tänka, känna medför sina oundvikliga verk-
ningar genom en oberäknelig tidsföljd, och
han utbrister:
Små och stora tåga alla sakta bort från den
förutseende visdom, som anstår odödlighet.
Men bäst förstå vi Whitmans religion
genom hans lefverne.
Hade ej inbördes-kriget mellan Nord-
och Sydstaterna brutit ut i början af 60-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
