Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Walt Whitman. Af Andrea Butenschön. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366
ANDREA BUTENSCHÖN.
Kraftig och öfverdådig som växtlig-
heten blef människan, då hon hit kom.
Här var en ny värld, och här kunde hon
skapa sig ett nytt paradis. Som genom
trollslag växte städer och samhällen upp,
och inom otroligt kort tid fördubblade de
sin folkmängd. Allt i omgifningen talade
om framtiden, intet om det förflutna. Här
gällde det således att pröfva egna krafter
och utveckla alla möjligheter, icke att upp-
rätthålla gamla traditioner — som ej hade
någon rot i den nya marken —, eller att
nöja sig med det i Europa redan öfver-
lefda. Hvad hade Amerika med Europa
att göra? Var det ej stort, ej rikt nog
i sig själft?
Det territorium i Nordamerika, som
från början bar namnet Nya England, var
den amerikanska civilisationens vagga.
Dessa stater hade ej befolkats genom af-
skum från moderlandet, tvärtom hörde kolo-
nisterna till de burgna klasserna där-
hemma och hade i flertal gjort sig kända
genom mindre vanliga egenskaper före
emigrationen •, alla utan undantag innehade
de en viss bildning. Ty den gången hade de
lämnat hemlandet mindre för att förtjäna
penningar än för att förverkliga en idé7 och
de förde pietet, ordning och arbetsamhet
med sig.
Detta förklarar mycket i Amerikas ut-
vecklingshistoria. En fransk jurist, som
vid 1800-talets midt gjorde en studieresa
i ofvan nämnda stater, säger sig där hafva
funnit ni grands seigneurs ni peuple. I
intet europeiskt land stod den allmänna
bildningen så högt.
Men om vi tänka oss kärnan af Ame-
rikas kultur såsom några af den gamla
världens bästa egenskaper omsatta i ny
jordmån, så fatta vi också att det måste
varda framtidens sak att låta denna surdeg
genomsyra alla de »bubblande millioner»,
som i olika ändamål svämmat öfver hela
det nya landet allt sedan dess upptäckt.
Innan deras befrielse blef det förutsagdt
om negrerna att de, liksom Israels barn,
skulle vandra genom det Röda Hafvet af
blod mot sitt förlofvade land. Så skedde
ju ock, ty den slafhandel som tog sin
början redan 1631* och som blef upphof
* Wesley, grundläggaren af metodisternas
kyrkosamfund, kallade slafsystemet »inbegreppet af
all nedrighet».
till det blodiga inbördes kriget i början af
1860-talet, upphäfdes först vid krigets
slut, då Nordstaterna ändtligen afgått med
segern — ett negerregemente var det för-
sta som stormade Sydstaternas hufvudstad
i den sista striden.
Men ormen i den nya världens para-
dis, penningbegäret, hade fler hufvuden än
det stora den miste, då bortstjälandet af
lefvande varelser för att säljas och ihjäl-
arbetas upphörde. Efter krigets slut och
Lincolns mord visade sig åter korruption
— girighet och nepotism — i regeringen,
och i Sydstaterna förvildning och under-
slef. En half million mäns blod hade
det kostat att aftvå den skamfläck, som
genom slafveriet satts i Amerikas historia,
och att upprätthålla Unionen-, hvad ford-
ras nu för att de bubblande millionerna
därborta skola rädda sig ur den krassa
materialismens Döda Haf och upprätthålla
Nya Världens största tanke — människans
allsidiga utveckling i frihet?
Märkligt nog vänder sig Walt Whit-
man aldrig direkt vare sig mot slafveriet
eller mot »dollar-eländet». I stället för att
verka som en subjektiv granskare af tingen,
verkar han i stället som den lefvande symbo-
len af hela sin hemkontinent, och dess stör-
sta tanke är hans hjärtas pulsslag; själf
genomlefver han allt, som upplefves kring
honom i nuet, och då han talar, är det
som om Amerika satts i sång. Därför dö-
mer han icke, klagar han icke, och alla
hans tankar och känslor äro stadda på
vandring mot framtiden, liksom vår jord
glob arbetar sig allt djupare in i världs-
rymden.
En litterär produktion som Whitmans
kan ej bedömas enligt någon traditionell
måttstock, ty sällsynt är det, att ett inne-
håll så helt förutsätter och fyller formen
som här; det blir icke form längre, blott
innehåll. En kritiker liknar honom vid
Homer, en annan finner denna liknelse
öfverdrifven, då Homers diktning alstrats
af en kultur, som nått sin blomning, under
det att Whitman blott anslog mäktiga
ackord som preludier till en ny kulturs
kommande storverk.
Men här gäller det icke att värdesätta
en episk eller lyrisk diktning, som skulle
lämna prof på en ny och högre konst,
ägnad att tillfredsställa oss genom någon
form, hvilken vore sådan som vi vant oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
