Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Uttrycken för smärta och sorg i konsten. Af J. J. Tikkanen. Med 14 bilder - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTTRYCKEN FÖR SMÄRTA OCH SORG I KONSTEN.
433
följde galliern, hellre än att
begära pardon, döda sin hustru
och sig själf.
Men äfven den passiva sor-
gens åtbörder skilja sig i den
grekiska konsten föga eller alls
icke från hvilans. De äro i
allmänhet hvarken många eller
mycket varierade: handen slappt
hängande under hakan eller
lätt fattade i manteln vid hal-
sen (båda dessa ytterst vanliga
kvinnogester), händerna hvilan-
de i famnen, armen böjd öfver
hufvudet (en i antiken likaså
ofta som senare sällan före-
kommande hvilogest), handen
förd till hjässan, till pannan
eller kinden, hufvudet lutadt
mot handen, m. fi. Händernas
förtviflade vridande, så vanligt
i medeltidskonsten, förekom-
mer endast undantagsvis, nå-
got oftare händernas knäppan-
de, antingen de hållas sänkta
eller framför bröstet. Det mest
bekanta exemplet på sistnämnda gest är
Medea i den pompejanska väggmålnin-
gen, framställd strax före mordet på sina
barn i ångestfull själsstrid mellan hämnd-
lusten och moderskärleken. På ett ställe
i sitt tal om saligheten säger Gregorius
af Nyssa: »du korsar fingrarna, är således
upprörd i dina tankar?» I Rom ansågs
under hednatiden händernas knäppande
hafva en trolsk och så olycksbådande be-
tydelse, att ingen fick korsa fingrarna vid
församlingar, offer eller löften. Enligt
Jorio betyder gesten i Neapel ej blott
smärta och sorg utan äfven kärlek. Re-
dan så tidigt som \ios.Polygnotos (V sekl.
f. Kr.) och ännu så sent som i Maximia-
nus’ med elfenbensreliefer beklädda bis-
kopsstol i Ravenna (VI sekl. e. Kr.)
och under den mellanliggande tidrym-
den af nio sekel framställdes ofta och
Ord och Bild, i^ie årg.
ORFEUS, EURYDIKE OCH HERMES. ANTIK RELIEF.
/ Museo Nazionale i Neapel.
omnämnas äfven ofta i litteraturen sör-
jande, hvilka med knäppta händer om-
fatta knäet. Jorio omtalar, att ännu på
hans tid de neapolitanska likklagerskor-
na, i denna ställning sittande på mar-
ken, plägade prisa den aflidnes dygder,
»vare sig verkliga eller inbillade».
I allmänhet är antiken ytterst åter-
hållsam i utnyttjandet af det i ämnet
gifna uppslaget, och säkerheten i dess
framställningskonst kunde också utan
olägenhet nöja sig med antydningar,
hvilkas kompletterande lämnades åt åskå-
darnes fantasi. Beundransvärd framför
alla andra såsom exempel på denna för-
måga att säga mycket med litet — knap-
past mer an en blick från öga till öga
— är kanske reliefen med Orfeus’ och
Eurydikes afsked i Neapels museum.
Men märkvärdiga i samma afseende äro
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
