Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Uttrycken för smärta och sorg i konsten. Af J. J. Tikkanen. Med 14 bilder - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
436
J. J. TIKKANEN.
DEN DÖENDE ALEXANDER. ANTIK BYST.
/ Uffizigalleriet i Florens.
de hellenistiska perioden älskade denna
ståtande typ, sådana upprörda känslo-
hufvud, hvilka tyckas blifvit kastade bakåt
af en stormvind, som bragt deras lockar
i svallning. Människorna få ett tycke
af fångna lejon, fruktansvärda och be-
klagansvärda på samma gång. Uttrycket
liknar hafvet efter en storm. Vågorna
gå höga, i gripande majestät. Men de
rasa icke, deras yta brytes ej i vredgadt
fräsande kammar.
Det synes mig märkvärdigt huru god-
tyckligt, endast såsom ett yttre effekt-
medel, detta starkt patetiska uttryck
tillämpas ej blott där det tragiska mo-
mentet och personens själstorhet, såsom i
Niobe och Laokoon, tyckas skänka det
ett moraliskt berättigande, utan öfver-
hufvud såsom ett slags mask för lidan-
det eller för endast lidelsefulla karak-
tärer, sådana som de två hästtämjarna
på Montecavallo och tritonstatyerna i
vatikanska museet. I det under namn
af »den döende Alexander» bekanta
marmorhufvud, som man på grund af
dess likhet med barockens typ för den
lidande Kristus kallat antikens »ecce
homo», är det omöjligt att afgöra, om
det är själs- eller kroppskval som vållat
denna konvulsion i en så storslagen stil,
och sannolikt är att hufvudet tillhört en
döende gigant, lik dem på Pergamon-
altaret. Det är samma passionsmimik,
som vi i en skematiserad öfverdrift, afsedd
för långa distanser, återrinna i antikens
tragiska skådespelarmasker, i hvilka ögon-
brynen visserligen äro ännu starkare upp-
dragna öfver näsroten, munnen än mera
öppnad och ögonen stirrande likasom af
en stelnad fasa.
Sitt etiskt renaste uttryck får denna
typ i Niobe, som förgäfves söker för-
barmande hos de vredgade gudar, hvilkas
skott fälla alla hennes fjorton blomstrande
barn såsom oskyldiga offer för deras
hämnd på modern. Man har kallat henne
antikens »mäter dolorosa». Redan ro-
marna visste icke mer, om gruppen, hvar-
af Umzi-galleriet i Florens bevarar den
fullständigaste men ej den bästa kopian,
var af Skopas eller Praxiteles. Särskildt
vid en jämförelse med Laokoon och Per-
gamon-giganterna å ena och barocktidens
framställningar af den sörjande guds-
modren å andra sidan framgår redan af
den torra och handtverksmässiga floren-
tinska kopian, huru sparsamt konstnären
handskats med antikens effektmedel, huru
säkert han förstått att hålla den fina
gränsen mellan det teatraliska och det
sentimentala. Ödets obeveklighet, det
till undergång vigda släktets härlighet
och Niobes själsstyrka bilda det moraliska
momentet i denna moderskärlekens trage-
di, hvilket moment, genom grekernas vana
att omedelbart föreställa sig den andliga
skönheten i den kroppsliga, tar sig ut-
tryck i eurytmin, linjernas sköna sam-
klang. Men om än den följande, helle-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
