Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Tro. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO.
443
— Ja, vet du — det kanske tål —
att — tänka på, — stammade han.
— Helt säkert, — medgaf hon. —
Men du har väl ändå inte alldeles glömt
din Gud?
— Nej, naturligtvis. Mor läste ju
ofta för oss, därhemma —■ i böcker en
hel del
— Böcker. Hvad handlade de om?
— Ja — det var ju alltid — om
frälsaren.
— Och det minns du?
— Det minns jag visst.
— A, så väl. Och du läser själf i
sådana?
-Jag!
Vall kämpade. Hildegards blida, all-
varliga ögon följde skiftningarna i hans
drag.
— Nej — det gör jag inte.
— Aldrig?
— Nej, Hildegard, aldrig. Tyvärr.
Båda tystnade, sorgset fundersamma.
Han längtade att få se hennes min lysa
upp igen.
Hon såg på honom. Aldrig hade
hon känt en människa så väl, så till
botten. Och det hon visste om honom
tvang henne att älska honom högre än
sig själf. Men icke högre än Gud och
fars och mors önskan. De gamla hade
gifvit henne den bästa lära de visste
och nu lagt allt i hennes egen dom, på
hvilken de litade tryggt. Och hon skulle
inte svika dem — men hon ville fresta
att vinna för den rätta vägen denne
unge man, som vunnit hennes hjärta.
— Sigurd!
Åter klang hennes milda, mjuka röst,
åter möttes deras blickar.
— Vill du inte tro på Gud igen?
— Jo. Gärna — om jag kan.
— Ack, så väl. Det skall jag be
om kraft att hjälpa dig med.
— Tack, kära du. Tack.
— Och du läser igen i de goda
böckerna? Hon bladade stilla i sin gamla
Bengel.
— Javisst! — utbrast han, tillmötes-
gående.
— Alltid. Dagligen.
— Gärna.
Hildegard sänkte hufvudet i händerna
och grät af lycka öfver bokens blad.
Vall sprang upp, bort * till henne,
kysste hennes hår. Hon reste sig och
de gledo ner på chäslongen. Så gaf
hon sitt ja — med hans omvändelse
som villkor.
Genom spjälgardinen skimrade som-
marsolen varmt öfver de hvita syrenerna,
och där ute tonade hafvet i sakta och
lent, oaflåtligt brusande slag.
Lyckliga som sällan människor af
deras klass framlefde de förlofningens
och de första äktenskapsårens vanskliga
tider. Hennes föräldrar, som undergif-
vet lämnat henne från sig, funno med
tacksamhet, att de fått ännu ett barn^
en son efter deras sinne, i stället för att
mista dottern. Den gudsfruktan, som
numera, jämte rent militära förtjänster,
utmärkte löjtnant Vall, gaf också jordisk
välsignelse, ty en allvarlig, andlig ton
och prägel hade blifvit en fördel i hans
yrke.
Men frånsedt detta, som kanske var
ett mera tillfälligt sammanträffande af
goda förhållanden, en måhända öfver-
gående tidsriktning, så hade dock deras
flicka förvärfvat en troende make — och
vunnit en själ åt Gud.
Sigurd fattade nämligen med sin
naturs uppriktiga ifver samma tillgifven-
het för sin hustrus tro, som han i barna-
åren hyst för sin mors. Och de voro
så glada åt hvarann, så fullblodigt varma
i sin kärlek, att deras strängt kyrkliga
lifsåskådning alls icke förmörkade sol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
