Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Alfhild Agrell. En skiss. Af Klara Johanson. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
448
KLARA JOHANSON.
strax igenkända fränder i en ung och eld-
full ande, törstande efter sanning och rätt-
färdighet, just hvad de påstodo sig bringa.
Och när hon så, drifven af diktardämo-
nen, ropade ut sitt ord i den stora reform-
debatten, väckte det ekon vidt omkring.
Man bedref ett slags kommunism med
tankar och ideal i de dagarna, tycks det.
När någon spenderade, så grep enhvar det
som passade honom, och blef det * något
öfver, som inte ägnade sig att utskiftas, be-
traktades det som en privatsak af ringa-
värde. Att fru Agrell skref skådespel, som
gjorde sig utmärkt på scenen, och framför
allt att hon formulerade fruktbara diskus-
sionsinledningar var allt hvad man fäste
sig vid. Hennes teknik och hennes åsikter
i samhällsfrågor tröttnade man icke på att
syna med mikroskop, men det föll, såvidt
jag känner, ingen in att söka rätt på hen-
nes personlighet. Numera har den blifvit
allt hvad vi ha bruk för i dessa pjeser,
som längesedan afgått från tiljorna och som
i sin helhet så tydligt bära sina årtals
stämpel.
Utgår man från den sociala synpunkten,
skulle titeln i »Räddad» syfta på Hjerne,
som fick medel att betäcka sina banktill-
grepp. Så uppfattades den visst också,
men jag gissar, att den snarast, om ock
med ironisk dubbelmening, betecknar fru
Violas dyrt betalda, frisläppning ur den hus-
liga pinokammaren. Hon går utarmad och
resurslös, hon har inte lyckats bevara mer
än ett — sig själf. Och detta enda är allt.
Låt vara, att fru Agrell någon tid hade,
som man uttryckte det, »en trasa med i
världsförbättrarbyken», att hon afsände täta
pilar och åskviggar mot försåtliga pliktbe-
grepp och lagliga eller traditionella vålds-
former, men detta häftiga och snart afdom-
nade bombardemang kan svårligen betrak-
tas som uttrycket för hennes egentliga diktar-
väsen. Hjärtpunkten i hennes skådespel är
den rakryggiga, sanningsfanatiska och fram-
för allt tappra personligheten, som orkar
bära lass af ansvar men icke ett uns orätt-
färdighet och förmår offra allt förutom sin
egen inre värdighet.
Klarast och med de lugnaste linjerna
uppritas detta den blodigt segrande själf-
bevarelsens ideal i Ensam, där den tysta
och behärskade Thora biter ihop de dar-
rande läpparna, när hon stilla låter sina
käraste och enda, som hon kunde hållit fast .
med en liten mest formell kompromiss, vända
sig från henne. I Dömd, äfven den en
»fallen kvinnas» tragedi, uppenbarar det
sig något grumladt, ty det ropande sannings-
krafvets och rättrådighetslidelsens alltid tra-
giska triumf sjunker i en plågsam föröd-
mjukelse, och ridån går ner öfver ett nöd-
skri. Den förtrampade tigger med själf-
öfvervinnelsens heroism om sin rätt, men
hon tigger dock och förverkar en smula af
den andaktsfulla respekt fru Agrells favo-
ritmänniskor pläga inge. Men det tycks
ske enkom för att »världen», som i detta
stycke för en gång betänkts med en huf-
vudroll, skall få användning för en bravur-
scen med effektfull demaskering öfver Iag.
Efter de nämnda tre sorgespelen, som
beteckna topparna af fru Agrells sceniska
åttiotalsryktbarhet — det senaste, »Ensam»,
spelades 1886 —, har hon endast offent-
liggjort två dramer, aldrig uppförda.
Vår I, som dock låg färdigt redan 1887,
fastän tryckningen fördröjdes ett par år,
visar ett afgjordt steg utöfver de alltid i
viss mån abstrakt och typiskt uppställda
sociala problemen in till deras eviga beting-
elser, de purt och konkret personliga. För-
ut hade protagonisten osplittrad stridt sin
kamp utåt, mot en spärrande liga; nu stiger
han — nej, hon är det alltid — vigt nog
öfver barriärerna, men därbortom lurar en
motståndare, färdig till liftag, inom henne
själf. Samhället surrar och sticker en smula,
men förmår inte göra stort mer ohägn än
en fluga på fönsterrutan. Den firade socie-
tetsskönheten och ämbetsmannadottern Elena
Richert behöfver icke, som man kunde tro,
röra upp himmel och jord för att få den
guldsmedsgesäll, som hon blixtlikt förälskat
sig i. Konflikten knytes först med gifter-
målet, då det gäller för henne att finna
jämviktsläget i den riskabla ställning, dit
hon kastats af en djup men oklar impuls.
Den dag, då den istadiga rebellen sträcker
vapen för det starkare men trögare full-
växta i hennes väsen, bräcker en ny vår,
med säkrare löften om sommarblom och
höstfrukt än den första, kärleksvaknandets.
Detta ljusa färg- och figurrika arbete,
hvars innehåll sväller öfver den dramatiska
rämen, hur oförväget denna än tänjts —
sex akter i två afdelningar, som egentligen
bilda två pjeser för sig, varierande samma
motiv på olika plan — står med sitt af-
slutande morgonrodnadsperspektiv ensam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
