Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk lyrik. Av Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
460
BO BERGMAN.
korsningarna och ser på ett stycke röd
kvällshimmel, mot hvilken lyktorna glimma
upp. Trafikens skuggspel glider förbi ho-
nom; han snuddar vid kvinnoarmar och
hör låga, korta skratt. Och han är myc-
ket lycklig, fast han tror att han är myc-
ket olycklig. Men plötsligt rycker han till
och kastar upp hufvudet, och med steg,
som alldeles glömma att de nyss gått en
via dolorosas långsamma marsch, rusar han
i väg till sitt skrifbord eller sin »lilla lycka»
med rödt i hatten . . .
Den unge mannen heter Sigfrid Siwertz,
och boken, som gifvit mig ofvanstående
croquis af hans poetiska jag, är hans de-
but och bär namnet: Gatans drömmar.
När detta skrifves, är den det allra färskaste
lyriska vårskottet, och om dess växtmöjlig-
heter får tiden döma. V. E. Öman har
en gång i en liten bitande och lustig dikt,
Kritik, gjort kol på en epigon. Han hit-
tade alla sina goda vänner, både Nybom
och Sätherberg och de andra, i boken, säger
han . . .
Men värden, som jag sökte
hvart blad jag vände om,
han smög sig fiffigt undan,
så fort jag efter kom.
Det är åtskilligt vittert folk som stämt
möte i Sigfrid Siwertz’ poetiska studerkam-
mare. Man träffar kanske mest Levertin.
En dikt som Pur pur drycken är typisk imi-
tation, jag behöfver bara anföra följande
rader:
Som mot en altartaflas gyllne grund
i kvällens ljus jag ser dig, helgonbleka;
med tältets fransar dina händer leka,
men hjärtat kämpar i sin ångestblund
mot dryckens gitt att ge sig hän och smeka.
Men om det också inte lyckats förfat-
taren att frigöra sig från denna och andra
förebilder, så må man villigt erkänna hans
begåfning och hans ovanligt säkra behand-
ling af versen. Det är jämförelsevis få
smaklösheter, och det finns ett par utmärkt
vackra dikter. Hans område är de unga
skaldernas, de sista dagarnas oheligas, van-
liga lustgård med Eva och ormen, med
kyssar och syndafall och med en basröst
till sist ur molnen: nu är det slut med
nöjet! Men ängeln vid porten är inte så
sträng som bibelns, och de utestängda äro
snart inne på nytt. Kärlekshetta och ruelse
omväxla — och Eva växlar också. Än
heter hon »Isolt, den erinsblonda», än
»estradens Circe», än »de tysta stundernas
genius». Men där hon är, är paradiset,
som Tegnér sjöng i världen.
Till den lilla samlingens bästa saker
hör De lidande träden, som förtvina i
gatröken och ur hvilkas löfverk poeten hör
dryader snyfta, vidare En liten lycka med
det banala ämnet adladt af en glimt hu-
mor, och den vackra, af Karlfeldts meter
burna Hon talade. I moddeii ändtligen
är en storstadsbild, som etsar sig fast, en
gatscen tillblandad af fukt, lyktor, gränd-
dunkel och två tre människoskuggor från
lifvets afvigsidor. I skärpa och förtätad
stämning påminner den om Henning Ber-
gers prosakonst.
Sigfrid Siwertz är, som sagdt, för när-
varande den siste af de sista. Han har
ännu så länge fått det mesta till låns, upp-
född som sina årskamrater i Apollo vid
det närmaste decenniets ovanligt rika lyriska
fruktbarhet. Det är helt naturligt, att en myc-
ket ung författare oftare får läsa än lefva
sig till lifvet. Han måste låna uttrycks-
sätt och erfarenhet, innan han hittar sina
egna. Man bör därför skjuta upp omdö-
mena om honom, tills lifvet hinner rik-
tigt fram. Förmår det icke fylla de låna-
de formerna, ja så bli de ingenting annat
än lånade, än skal, men förmår lifvet åter-
igen detta, så smyga sig formerna snart
efter det nya innehållet och bli därigenom
själf nya, växa samman med det till den
oupplösliga, organiska enhet af form och
innehåll, som är det enda man i sträng
bemärkelse kan och bör gifva namnet
konst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
