Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Uttrycken för smärta och sorg i konsten. Af J. J. Tikkanen. Med 21 bilder. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTTRYCKEN FÖR SMÄRTA OCH SORG I KONSTEN.
473
hem. Med stirrande ögon
vrida sig mödrarna, liksom
i en sällsam, passionerad
dans. Det upplösta håret
flyger i omsorgsfull oord-
ning. De stillsammaste
luta kinden mot handen,
de öfriga slå sig på hjäs-
san, vrida händerna inom
hvarandra eller upprycka
klädningen framför bröstet.
Åtbördernas häftighet kon-
trasterar bjärt mot den kal-
ligrafiska naturlösheten i
teckningen. Det ser ut
som skulle dessa kvinnor
göra våldsamma ansträng-
ningar att tala och råka i
förtviflan öfver att icke
kunna det.
BARNAMORDET I BETLEHEM. TYSK MINIATYR FRAN TIDEN
OMKRING ÅR I2OO.
Ingenting kan gifva en tydligare före-
ställning om den förändring konsten i
Frankrike undergår i början af trettonde
seklet än en jämförelse mellan de äldre
statyerna på katedralen i Chartres — ett
slags »pelarhelgon» i sin vidunderliga
längd och styfhet — med den franska
skulpturen från tolfhundratalets blomst-
ringsepok. Den hierarkiska strängheten
mjuknar, det arkaiska, råa och tafatta
försvinner för en otvungen ledighet, de
stela eller grimaserande ansiktena få ett
naturligt lif. Konsten antager en vår-
likt ungdomlig, oskyldigt lycklig, jung-
frulig prägel, en odör af fin bildning och
ett ridderligt svärmen, som söker sig ut-
tryck i känslofulla elfenbensgrupper af
Maria med barnet. Dess vekhet förfaller
visserligen snart i det affekterade och
pretiösa. Men tidens romantiska ideal
fortlefver ännu länge i konsten, likasom
i poesin. Det återvinner till och med
midt ibland femtonde seklets naturalis-
tiska och asketiska intressen på nytt sitt
välde öfver sinnena, då tyska mästare,
sådana som Stefan Lochner, måla sina
madonnor i rosengård och Gentile da
Fabriano och Vittore Pisano i Italien för-
härliga riddarlifvet. Det skänkte den
kristna konsten dess skönaste hjältetyp,
den helige Georg.
Hvad den senmedeltida konsten norr
om Alperna saknar är medvetenhet och
energi. Hon är hufvudsakligen en passiv
stämningskonst och de gotiska katedra-
lernas statyfolk tillhör det fridfärdiga
släkte, som skall ärfva himmeln. Måleriet
är, till och med i högre grad än någon-
sin förut, bundet af medeltidens dekora-
tiva formalism. Särskildt upplysande i
detta afseende är Villard de Honnecourts
berömda skissbok från tolfhundratalet i
nationalbiblioteket i Paris. Till grund
för sin teckning af människor och djur
uppritar han ett schema af geometriska
figurer och ett lejon, som han uttryck-
ligen påstår sig hafva tecknat efter verk-
ligheten, tyckes endast bevisa de medel-
tida konstnärernas oförmåga att direkt
återgifva naturen.
Den konstnärliga personlighetens fri-
görelse skedde först i Italien mot slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
