Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Uttrycken för smärta och sorg i konsten. Af J. J. Tikkanen. Med 21 bilder. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482
J. J. TIKKANEN.
»ECCE HOMO.» OLJEMÅLNING AF GUIDO RENI.
/ galleriet i Dresden,
ej ser rakt uppåt utan bligar halft åt si-
dan, med hvitan synlig under den af
ögonlocket delvis täckta pupillen. Munnen
är vanligen slappt öppnad, läpparna tyc-
kas darra. Till uttrycket höra vissa ges-
ter, af hvilka några äro gamla, såsom
handen lagd på bröstet eller öfver bröstet
korsade händer, men hvilka nu få en
hittills oanad betydelsefullhet, såsom en
innerlig hänvisning till hjärtats förborga-
de djup. Andra äro däremot nya och
besta i båda händernas symmetriska eller
ena handens sänkning eller höjande.
Deras rätta mening är svår att definiera.
Det ligger i uttrycket något slappt och
passioneradt på samma gång, ett pate-
tiskt betygande af sin maktlöshet eller
en försagd anropan, en suck om för-
barmande, om hjälp från höjden, då allt
jordiskt hopp är ute. Allmännast kan
uttrycket måhända fattas såsom andens
sugande trånad ur sin jordiska förvisnings
bittra tvång, dess tröst efter hoppets
uppfyllelse.
Den mot himlen riktade blicken är
en yttring först af den poetiskt förfina-
de känsla, som gör sig gällande i den
italienska konsten mot slutet af fjorton-
hundratalet (t. ex, hos Botticelli, Peru-
gino och Leonardo da Vinci), sedan af
högrenässansens högstämda sursum corda,
slutligen af det katolskt mystiska, det
öfverspända, det exalteradt öfversvinne-
liga i barocken. Den kunde till och med
efter reformationens framträdande göra
anspråk på benämningen: det katolska
uttrycket framför alla andra. Hade kons-
ten till medlet af femtonde seklet sökt
en rättfram skildring af enkla, om än
ofta mycket starka lidelser, så intränger
nu, till en början i den italienska fram-
ställningen af sinnesrörelserna, en berus-
ning af den religiösa känslan, som lätt
får en sinnlig färgning, blir en kärleks-
trängtan efter försjunkandet i gudomens
omfamning. De drifter, som asketismen
sökt piska ut ur den syndiga kroppen, för
hvilkas skull de ångestfulla hungrat och
vakat, få nu sitt af kyrkan sanktionera-
de aflopp i en öfverjordisk vällust.
Kristi förhållande till sin brud, den jor-
diska kyrkan, antager karaktären af ett
verkligt kärleksförhållande, sådant Salo-
mos höga%visa så glödande skildrar.*
Men i uttrycket ingår äfven en an-
visning till åskådaren, något som visser-
ligen betydligt ökar dess yttre effekt
men förtar det dess naivitet och ofta
slår öfver i ett teatraliskt ståtande med
känslan, hvilket gör den affekterad, icke
sällan ända till det olidliga. Bland
sextonhundratalets berömda mästare har
väl Guido Reni i detta afseende de flesta
synder på sitt samvete. Då i barock-
tidens pietà-framställningar gudsmodrens
* Må man, till bevis härpå, läsa historien
om Bienheureuse Marguerite-Marie Alacoque
(f. 1647), meddelad af Bourneville och P. Re-
gnard i Iconographie photographique de la Sal-
pêtrière, II, s. 218 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
