Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Uttrycken för smärta och sorg i konsten. Af J. J. Tikkanen. Med 21 bilder. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. J. TIKKANEN.
DEN HELIGA MARIA MAGDALENA. STATY AF
Antonio canova. / Palazzo Bianto i Genua.
hopp i en fladdrande fjärildans tog ut
sin rätt, såsom en impromptubal midt i
den allvarliga konstutvecklingen. Sorgen
hade här ingen plats, och rokokon har
därigenom för oss intet intresse. Men
därefter kom det rousseauska tidehvarf-
vet med sin ånger och sin sträfvan efter
ett moraliskt natnrlif, då man började
vämjas vid rokokons förkonstling och
utsväfningar. Tiden hade dansat sig
trött och längtade efter en begrundande
hvila. Från bullret och flärden drog
man sig tillbaka till fridfullheten. Man
sökte samvetsro i en visserligen långt
mera drömd än verklig oskuld. Man
bortkastade, likasom Magdalena, sina
smycken, och man begrät, likasom hon,
sina felsteg. Man ville vara god, och
man blef sentimental. Vemodet intog
extasens plats. Man grät vid grafvarna
och reste altaren åt minnet och vänska-
pen. Man berusade sig nu med elegi-
ska känslor, likasom förr med patetisk
hänförelse. Den rousseauska tiden ser
icke, likasom barocken, framåt mot ett
hägrande mål utan tillbaka, dess smärta
är icke åtrå utan saknad. Blicken söker
icke mera längtansfullt himlen, utan sän-
kes, tröttare än någonsin, mot jorden.
Canova och Greuze blefvo tidens ton-
gifvande representanter. De voro mäs-
tare, hvilka visste att intet är mera rö-
rande än vackra flickor, försänkta i sorg,
och den gråtmilda skönheten blef tidens
ideal. Ur den poetiska drömstämningens
söta förslappning väcktes man plötsligt
och brutalt af verkligheten, af revolu-
lutionens pöbelskrän och kanonernas
åskor.
Öfver denna gräns vilja vi icke gå,
ej därför att sorgens roll skulle blifvit
mindre betydande under nittonde seklet
än förr, men därför att konsten icke
mera flyter fram i en allmän ström, att
dess rörelser hafva blifvit så mångskif-
tande, så motsatta, så splittrade, att
dess själsstrider icke kunna angifvas
utan en ingående granskning, som för
sig ensam skulle erfordra ett helt kapi-
tel. I alla fall stå vi det nyss förgångna
seklet ännu alltför nära för att dess stora
allmänna drag i framställningen af själs-
rörelserna skulle framträda med öfver-
skådlig tydlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
