Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - I högländerna 1745. Af K. G. Ossian-Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
490
K. G. OSSIAN-NILSSON.
rakt framför sig, och hon mindes långa
tider efteråt hans ögon, men den andre
lutade hufvudet mot bröstet och såg ner
i golfvet. De voro i höglandsdräkt, ehuru
kraset om hals och handleder och pudret
i deras hår förrådde, att de voro förnäma
herrar.
Katie Macdonald varsnade allt detta
såsom något, som oförmärkt följer med
vid åskådandet, ty i verkligheten såg hon
allenast honom. Änskönt hon själf aldrig
tillförene sett honom, allenast hört folket
tala om honom, behöfde ingen säga henne,
att det var han.
Han var ännu vackrare, än hon före-
ställt sig, ståtlig och manhaftig och alls
ingen gosse, fastän folket plägade kalla
honom så. Hans pudrade hår lyste vac-
kert mot de brynta tinningarna och kin-
derna, och under högt svängda, mörka
bryn tittade hans vänliga, vemodiga ögon
fram, bruna som ett rådjurs, och skif-
tande på ytan som Loch Arkaig. Öfver
sin kolt bar han en broderad sidenrock
och däröfver helt löst den rutiga plaiden.
Handen, som höll hans fjäderbonnet, var
fin och smal, och halft ner öfver fing-
rarna föll kraset, florstunnt och genom-
skinligt.
Munnen krökte sig i ett vackert le-
ende, och han böjde hufvudet behagfullt
tillbaka, när han tilltalade henne.
— Vackra miss, sade han, ni förlåter,
att vi stormat edert hem un peu brusque-
ment. Men, parbleu, våra snabba resor
ha gjort oss hungriga, och hos en Mac-
donald äro vi ju bland vänner.
Katie såg hastigt bakom sig ned öf-
ver dalen och uppåt skogsstigen.
— Hästarna, sade hon, hvar äro ers
höghets hästar?
Han smålog.
— De beta någonstädes i skogen,
svarade han. Vi ville ej molestera sir
Æneas’ hästskötare.
— Ers höghet, sade flickan, halft sän-
kande sitt mörka hufvud, om ni ej för-
smår vår dagligkost, vill jag sätta fram
åt er hvad huset äger. Men, tillfogade
hon Jågmäldt, liksom skamfullt, nejden
är ej säker för ers höghet.
Därpå lämnade hon salen. När hon
återkom, hade de tre främlingarna slagit
sig ner på bänken under hjorthornen.
Knappt hade hon begynt duka fram af
aftonvarden, innan de började sin mål-
tid. Och det syntes henne af deras mat-
lust troligt, att de måste varit utan föda
i flera dagar.
— Vackra miss, sade han, när han
sköt undan tenntallriken, ni har att till-
gifva oss det föga chevaleresqua i vår
färd. Men änskönt vi ej en gång förtalt
eder våra namn, när vi attaquerade eder
gästfrihet, hor jag, att ni ändock känt oss
igen. Helt visst är ni sir Æneas’ dotter?
— Ja, ers höghet.
—* Och är det er tilläfventyrs kunnigt,
hvilka eder faders tänkesätt äro emot
— emot pretendenten?
Katie Macdonald hade stått i dörr-
öppningen spejande utåt. Hon höll blic-
ken nedslagen, medan hon talade.
— O, ers höghet — jag — tillgif —
Han smålog, då hon i detsamma såg
upp, och Katie sade sig aldrig förgätit
detta leende. Helst ville hon kastat sig
på knä framför honom och kysst hans
fötter,
— Låt oss alltså icke mera tala om
saken, vackra miss. Hvar och en har
sina åsikter, parbleu. Men det är då
dubbelt brottsligt af oss att längre dväljas
i ett herrelöst hus. Vi hafva redan fa-
tiguerat eder alldeles för mycket. Vi
måste bryta upp.
— Ers höghet, svarade flickan, och
hon stammade, ty hon förstod, att han
måste se, hvilket intryck han gjorde på
henne — änskönt sir Æneas ej är af edra
vänner, skall han förvisso icke förvägra
eder gästfriheten för en natt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
