Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Huru representationsreformen genomfördes. Af Emil Svensén. Med 16 bilder - V - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
534
EMIL SVENSÉN.
gång får se, äro nästan alla oriktiga.
Men med löjet på läpparna och tårar i
ögonen, och med en tunga, som stam-
made värre än någonsin — Blanche stam-
made alltid i ingifvelsens högsta ögon-
blick — prisade han Gud och kung
och folk, men svenska adeln först och
sist för dess oegennyttiga, högsinnade,
frivilligt bragta offer på fäderneslandets
altare.
»Nå, än prästerna då?» hördes en
stark röst.
»P—p—p—p—prästerna?» Blanche
vred på hufvudet. »V—v—var det nå’n
som fråga om p—prästerna?»
»Ja, det var jag, det», brummade
Ridderstad från sin vrå. Och åter blef
det mycket tyst.
»Prästerna», svarade Blanche, »d—
dom s—s—skiljer vi oss ifrån.»
Och det blef ett vildt utbrott af hän-
förelse, genom hvilket Blanches ord, upp-
repade från mun till mun, rullade som
en åska bort emot prinsens palats, bort
emot Lejonbacken, för att bryta sina
sista förtonande vågor mot foten af Karl
XIILs staty.
VI.
Med telegrafens hjälp spriddes glädje-
budet samma dag öfver hela landet och
blef öfver allt mottaget med entusiastiska
glädjeyttringar. I Uppsala församlades
studenterna på sina nationssalar, där re-
formens seger under ledning af frisinnade
akademiska lärare firades med tal och
sång till långt in på morgonen. Men
stadens båda riksdagsmän i borgarståndet
hörde till de fem, som röstat nej, och
den ene var den originelle utgifvaren af
tidningen Uppsala, boktryckaren Sund-
vallson. Några uppsluppna spefåglar
bland studenterna hade vid glädjebudets
ankomst tagit sig det orådet före att resa
upp marschaller och illuminera utanför
tidningen Uppsalas byrå. Ingen kom
sig för att släcka, och i sin förlägenhet
frågade man Sundvallson pr telegraf,
hvad som var att göra. Från Stockholm
sände denne ögonblickligen det lakoniska
svaret:
»Släck, slit, slå slynglarne!»
Dylika för stämningen och stunden
betecknande drag skulle kunna uppräknas
i mångfald, men vi måste öfvergå till det,
som sedan följde.
Fredagen den 8 december skulle
prästeståndet gifva eller vägra sitt sam-
tycke till de andra ståndens beslut. Ingen
egentlig tvekan rådde om utgången, men
ett afslag var ju ännu alltid tänkbart.
Platsen mellan Riddarholmskyrkan och
Rikets ständers hus var därför fylld af
en otåligt väntande folkmängd, nästan
idel välklädda män med allvarsamma,
beslutsamma miner. Men deras väntan
skulle ej varda bragt på skam. Präste-
ståndet vågade ej trotsa stormen och
antog förslaget utan votering. Men sedan
ärkebiskopen-talmannens klubba slutligt
och oåterkalleligt beseglat de fyra stån-
dens dom, följde en lång rad af reser-
vationer. Det skall hafva varit aftaldt
inom ståndet, att reservationerna skulle
afbrytas, då reservanternas antal nådde
upp till en mindre än hälften af hela
ståndet, ty man ville ej utsätta sig för
den skandalen, att ståndets flertal skulle
reservera sig emot hvad samma stånd
nyss beslutit. Denna dags glädjeyttringar
voro ej på långt när så lidelsefulla som
torsdagens, det var ju blott ett efterspel
till den stora afgörande segern.
På lördagen den 9 december reser-
verade sig ett par hundratal af ridder-
skapet och adeln mot torsdagens beslut.
I spetsen gick den ultrakonservative pre-
sidenten C. G. Mörner, som i debatten
under tårar tillämpat på ståndsrepre-
sentationen Axel Oxenstjernas ord om
Kristina: »Hon är ändå den store Gusta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
