Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Landsmän. Ett reseminne af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
640
GUSTAF AF GEIJERSTAM.
det han sade har jag ofta grubblat. Hvad
menade han med det, att han en gång
brutit sig ut ur en omgifning och plan-
terat sig själf i en ny?
— Fian menade väl, att han lämnat
sitt fädernesland för att bosätta sig här,
försökte jag.
Men den liflige värden afbröt mig, i
det han slog locket hårdt mot sejdeln,
till tecken att han önskade en ny.
— Han menade mera än så, sade
han ifrigt. Ni skulle ha hört den ton,
hvarmed han talade, så skulle ni ha
förstått mig. Den var hård och bitter,
nästan hemsk. Jag kan höra den ännu.
Det var tunga erfarenheter som lågo
bakom, tyngre kanske än dem, han gjort
här. Förlåt mig, fastän ni är svensk,
att jag säger det. Det var sitt hemland
han tänkte på. De orden: »Då sviker
kraften» var det värsta att höra. Om
sitt lif hemma hade han ej velat tala
mycket. Men när han sade dem, för-
stod jag, att han känt sig bruten en
gång förr och att det måste ha skett
hemma. Af tonen i hans röst vet jag
det. Den höll på att slä öfver i gråt.
Müller hostade och strök sig öfver ögo-
nen. Därefter fortfor han: Nu ligger han
emellertid jordad här, och vi lyckades
till sist att få en minnesvård rest öfver
honom. Utan besvär gick det icke. Ty
alla de, som varit honom emot i lifvet,
gjorde allt för att hindra oss. Afunden
tystnar icke inför döden. Men vi fingo
pressen på vår sida, och nu står stenen,
där den står. Svensken fick sitt hem
ändå hos oss på den mark, han själf
odlat, och vackrare minnesvård har inte
maneren fått.
Jag glömmer honom aldrig. Och
ingen annan, som känt honom, heller.
Därmed reste sig den liflige värden
från sin stol och gick åter till sina syss-
lor. Öppen och direkt, meddelsam
och älskvärd, som sydtysken är, hade
han berättat mig sin historia. Ännu ett
par dagar stannade jag på hotellet,
och ingen dag förgick, utan att herr
Müller en stund höll mig sällskap. Vi
skildes som vänner. Men aldrig kunde
jag meddela honom, lika öppet som
han mig, de intryck jag erfarit vid hans
berättelse om min olycklige landsmans
öde. Han hade sökt bort för att verka,
emedan hembygden syntes honom trång.
Sin längtan hade han aldrig öfvervun-
nit, men som en slagen man ville han
icke komma tillbaka. Där han hvilar nu,
skugga väldiga lönnar hans kulle, och
hvad han drömde och ville, är glömdt.
Så kom den sista aftonen, då jag satt i
mitt hörn af den stora matsalen med herr
Müller och hans seidel midt emot mig.
— Hur vet ni egentligen, att er vän
hade så stark hemlängtan? sade jag då.
— Jo, svarade han. Det vet jag
därför, att han aldrig ville göra sig till
tysk medborgare, fastän han skulle haft
fördel af att göra det. När männi-
skan handlar emot sin fördel, är alltid
något slags kärlek med i spelet.
Tanken på min egen sydtyske stam-
far föll mig in, och jag log för mig
själf, när jag tänkte på, hur inveckladt
fosterlandsbegreppet blir, när man börjar
att analysera.
En vecka senare stod jag emellertid
pä Sassnitzbåten och stirrade otåligt
efter den första skymten af svensk jord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
