Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Wickenbergs hjärtesorg. Af John Kruse. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
644
JOHN KRUSE.
ekonomiska understöd, innehåller, sedan
konstnären uttryckt sin glädje öfver att
äga »älskade anhöriga», som deltogo i
hans framgång, en passus af följande
lydelse:
»Ack att afståndet hindrar mig att
se, att höra eder (fadern och systrarna),
att själf berätta hur er glädje gör mig
lycklig, hur ofta vore jag icke i behof
deraf, och huru ofta längtar jag icke
efter den lugna stilla familjefriden —
Det närvarande är för mig hvad konst-
närslifvet alltid blir, oroligt, nerfretande
fullt af illusioner, lycklig under utöfning-
en af min konst känner jag ej andra
behofver än äran och en lugn existence,
de ögonblick eller den plats som ännu
är öfrig i mitt bröst intages af de dyr-
bara älskade föremålen för min tillgifven-
het, af eder, af ka?iske ännu ett annat lika
kärt föremål och af dem som äga rätt till
min tacksamhet och min vänskap. —
Jag önskade blott att pappa och
systrarna en wacker dag kunde göra en
liten visit hos mig för att se hur jag
bor, med egna möbler, som jag köpt i
winter, har jag en stor atteillé med dertill
hörande 4 rum, kök, altan etc. och för-
delen att få njuta af en trädgård, tillhö-
rig min wärdinna, en älskvärd bättre dam
af spansk adelig familj, hvars dotter, en
talangfull, skon och älskvärd flicka, utgör
föremålet för mi7ia drömmar, i sällskap
med dem tillbringar jag mina aftnar på
det mest angenäma sätt i verlden, under
musik och skämt, jag gnider viol och
flickan spelar forte piano, sonater af
Betoven, flickan är rik och om jag gör
lycka som artist, gifter jag mig med
henne — mera härom en annan gång.»
Det var alltså redan i början af Wic-
kenbergs parisvistelse hans kärlek till
den unga spanskan spirade upp, icke
först 1842 eller 1843, som man af Alba-
nos ord snarast skulle kunna förmoda.
Detta år, 1838, hade han på »salongen»
vunnit sin första pariserframgång med
sitt stora vinterlandskap, som blef myc-
ket populärt, köptes af Konstföreningen
och belönades med en guldmedalj. Konst-
älskarna funno vägen till hans anspråks-
lösa vindskammare i Rue S:t Honoré,
och han kunde med de ljusa framtids-
utsikter, som yppade sig för honom,
snart utbyta denna tarfliga bostad mot
den i brefvet till fadern anförda helt
rymliga och komfortabla, hvilken han
äfven för vännen Adlersparre skildrar i
ett par bref, det ena skrifvet den 26 mars
1839 och skämtande på följande vis:
»Målaren Pelle bor nu som en liten plank-
strykarekung med Atteillé och apparte-
ments »orne de Graces», målar stora taflor
och slåss om lagrar med målare i Paris.»
För Albano hade han i ett bref den
17 okt. 1838 berättat, att han arbetade
flitigt och allvarsamt föresatt sig att
göra uppseende på nästa exposition. Det
lyckades, i det hans tafla Vinterfisket,
som Wickenberg själf skref till Albano,
»vann alla amatörers och i synnerhet
artisters bifall», belönades med stora
guldmedaljen och såldes till en bankir
för 2,000 francs. Sedan gingo fram-
gångarne i crescendo. Karl Johan köpte
1840 det stora vinterstycke och 1841
den ännu större månskensbild, hvilka nu
finnas i vårt Nationalmuseum. Vid sa-
longen 1841 köpte Ludvig Filip af konst-
nären ett stort vinterstycke till Luxem-
bourg-samlingen, och ännu en stor guld-
medalj tilldelades honom, 1842 följde
franska hederslegionen och svenska vasa-
orden, och den ena af Wickenbergs ex-
ponerade taflor såldes för 4,000 francs.
Den unge svenske målaren var blifven
en parisisk, d. v. s. europeisk celebritet.
Men hur gick det med den unga
sköna spanjorskan under dessa hennes
hjärteväns triumfer? Fick hon dela dem
och sålunda först göra dem rätt dyrbara
för honom?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
