Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Wickenbergs hjärtesorg. Af John Kruse. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
650
JOHN KRUSE.
i\fven när det gäller en annan sak,
skymtar Wickenbergs bittra lifsbesviken-
ket fram tydligt nog efter spanskans
död. Ett ledmotiv i hans bref till fadern
utgör hans längtan att resa hem för att
hälsa på sina närmaste, hvilka å sin sida
ifrigt längtade att återse honom. I det
särskildt varma och glada brefvet från
Paris af den 29 juni 1839 hade han
yttrat sig ganska hoppfullt om realise-
randet »kanske nästa sommar» af denna
sin innerliga önskan. Det blef emeller-
tid ej af, och året därpå den 17 maj
skrifver han mera i förbigående, att han
»troligen nästa sommar kommer på ett
besök i Swerge». Men sedermera, när
det blir tal om den efterlängtade, aldrig
realiserade hemresan, fäller han yttran-
den som visa, hur en sorglig erfarenhet
lärt honom, att ingenting är osäkrare
än mänskliga förhoppningar. Så heter
det i brefvet den 2 juli 1841 : »Det
sker ej alltid som man vill och hazar-
den lägger ofta hinder i vägen då man
minst väntade sådant.» I det vemodigt
muntra vårbrefvet af 1842 säger han
à propos resplanen, att »det är bäst att
ej på förhand glädja sig åt det som lite
nog kan göra om intet». Och slutligen
på sommaren 1843, då det var konst-
närens plan att resa hem för att tillbringa
ett helt år i Sverige, från den ena som-
maren till den andra, och han i tankarna
för sig och de hemmavarande utmålar,
hur trefligt det skulle bli och hur de
skulle roa sig bl. a. med en tripp till
Köpenhamn, afbryter han tvärt de gla-
da luftslotten: »Men nog härom, låtom
oss ej göra projecter, som, om de miss-
lyckas, alltid äro ledsamma och likna
angenäma drömmar, som vid uppvaknan-
det qvarlemnar blott en obehaglig känsla
af saknad, fastän det blott varit en
dröm och således en sak som aldrig
existerat — ett project är ju blott en
dröm, någon gång slår det in, jag vill
hoppas det skall så göra för oss.»
Tanken att återse hemmet och de
kära där släppte aldrig Wickenberg.
Ännu i det sista brefvet till fadern,
skrifvet i Pau den 7 december 1846
och sålunda endast 12 dagar före slutet,
låter den stackars dödssjuke målarens
hemlängtan höra sin röst med sällsamt
gripande tonfall. Så här skrifver han*
sedan han omnämnt, att han arrangerat
om tillsändande af 50 banko i julpengar
åt fadern, allt hvad han nu under sin
sjuklighet förmådde lämna till hjälp för
tillfället:
»Hälsa flickorna att de skola köpa en
stor Julakaka och doppa den i Café
och därvid tänka på mig, som måste
lefva i ett rackarland, där man ej vet,
hvad Jul vill säga och där man har
hvarken Julkaka eller Julgubbar — men
om ej fan har sin hand med i spelet, så
skola vi väl smörja oss tillsammans än-
nu en gång här i lifvet, ty i andra värl-
den lära vi ej få annat än musik och
deraf blir man ej fet.»
Man liksom ser framför sig, hur den
bröstsjuke målaren med bleka, »matt rod-
nande små kinder» och tårar i ögonen
sitter på sitt hotellrum och tänker på
julen i »det gamla redliga, gästfria Nor-
den», som han en gång kallade sitt fäder-
nesland i ett bref till Adlersparre. Allting
var redan slut, fast den dödsdömde än-
nu försökte skämta och med hektikerns
optimism se framtiden i en smula ro-
senrödt. Vintern var kommen, långt i
förtid. Den 34-årige enslingens hjärta
frös af sorg och längtan långt borta i
det främmande landet. Snart skulle det
finna ro.
»Warte nur, bålde
Ruhest du auch.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
