Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Betty Nansens gästspel på Svenska teatern. Af Carl G. Laurin. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
654
CARL G. LAURIN.
intet för att ursäkta henne; hon låter henne
vara en kvinna svagare än de flesta. Men
så mycket mera skakande blir den »om-
vändelse» kärleksmysteriet frambringar hos
Agnete. Det typiska krafttillskottet, det ny-
tillkomna etiska krafvet, som tvingar henne
till sanning mot den, hon älskar, och till
den mest förödmjukande bekännelse, allt
detta är skildradt med en erfarenhet och
en psykologisk skarpblick, värdiga de dju-
paste människoskildrare.
Förhållandet mellan kvinnligt författare-
skaps kvantitet och kvalitet, alla de 10,000
missromanerna få ej hindra oss att fullt
uppskatta ett så utomordentligt arbete som
Agnete. Här finns något att göra af, och
fru Nansen kom också med en framställ-
ning, som står i jämnbredd med eller öfver-
träffar det bästa på hvilken europeisk scen
som helst. Agnete är kvinnan i hela sin
härlighet och förfärlighet, högsta svaghet,
högsta styrka, utan hänsyn och trångt kon-
ventionell, läggande en rent personlig syn-
punkt på lagar och moral och med en för-
måga att hänge sig i sin kärlek, som kom
»et pent og skikkeligt Mandfolk» att blygt
beundrande stå med hatten i hand och kons-
tatera sin underlägsenhet. Hvem kan nå-
gonsin glömma, hur ångestfullt fra Nansen
lät Agnete hviska sitt: »O, jeg er saa bange
at blive et slet Menneske», eller hur ordet
»stjaalet» liksom föll ur hennes mun mot
hennes vilja, eller hur hon växte och blom-
made i sin kärlek full af jublande öfver-
mod, för att slutligen, då hon beröfvades
sitt lifshopp, likgiltigt sluddra sina osam-
manhängande ord täppt i näsan af den
myckna gråten och i ett nu tappande in-
tresset för sitt yttre och med vaggande
osäker gång liksom ett djur i sin bur vandra
omkring utan att få ro någonstädes. Spelet
var i högsta grad intressant, detaljeradt och
alltid inom den konstnärliga måttans grän-
ser, men allt detta visste man förut från
andra af den stora skådespelerskans roller,
här kom det till något nytt, en kraft och
en intensitet i hvarje replik, som är det
verkligt genialas särmärke. Man befinner
sig här bortom skicklighetens råmärken.
Tekniken finnes där, men som en själf klar
sak, som man ej tänker på. Man går en-
dast upp i glädjen att få se något verkligt
stort. Af älskaren-juristens tama och otack-
samma roll hade herr Einar Fröberg gjort
en något färglös typ, hvilket kanske också
var författarinnans mening, ty hon tyckes
efter några få och fåfänga försök till rätt-
visa låtit en god del af det förakt, hon
som varmblodig bohêmedam kände för allt-
igenom korrekta herrar, lysa fram vid teck-
nandet af hans person. Herr Eliasson fi-
rade en rättvis triumf som Egholm. Det
var mer än väl sagda roligheter, det var
en typ med något rörande i sin manliga
egoism. Att hon ej genast tyckte om honom:
»Tänk, det tycker jag är underligt!» Med
fin täkt har författarinnan låtit andra och
tredje aktens slutscener, Agnetes afsked från
Egholm och sedan afskedet från Berg ba-
lansera hvarandra. Parallellepisoden mellan
målaren, Sara och Fenger har nog också
sin förtjänst ej endast som aktfyllnad. En
af de sannaste replikerna i stycket var må-
larens, då han varnade sin hustru för att
skratta sitt isiga skratt. Man höll bokstaf-
ligen på att förkyla sig, då man hörde det.
Det fordras mod att spela en så osympa-
tisk roll, men fru Personne lyckades, och
den lilla scenen i ateliern med elakheter
och små ansatser till uppträden var både
väl skrifven och väl spelad.
Ofvanpå allt det upprifvande och starka
i Agnete kom Max Dreyers »Lifvets dal»
som en solig sommareftermiddag efter ett
fruktansvärdt åskväder.
Det var hemtrefligt i Lifvets dal så
länge markgrefven var vid godt humör, men
då denne började sakna bröstarfvingar, ville
han att hela landet skulle underkasta sig
en sorts sympatistrejk, som det skulle heta
i våra dagar. Men detta hotade i dubbel
mening själfva grundvalarna för invånarnes
i Lifvets dal fortsatta existens, ty den kvin-
liga ungdomen från denna dal brukade af
ålder söka en anständig bärgning som am-
mor såsom det står i ABC-boken för full-
vuxna: Ammor äro unga mammor som på
landet varit flammor. Hvarje verksamhet
brukar sätta sin prägel på utöfvarna, och
man hade gärna sett att de smärta unga
damerna i första och sista akten haft något
mer af den sydtyska barockstilens svängda
former och dessutom varit klädda i pitto-
reska bonddräkter — Dachau-kostymen
t. ex. — samt om de själfva varit mera
bastanta. Den eljes så förträffligt uppsatta
första akten med prästdräkten — såsom Cho-
dowiecki under detta årtionde tecknat den —
och med ovanligt lyckad bakgrund och goda
typer gjorde att man ännu kännbarare sak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
