Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Harald Wieselgren. Af Vilhelm Gödel. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
invända, att han aldrig blef satt på den post
inom verket, dit dessa omsorger rätteligen
höra, men Wieselgren hade dock på den
plats, där han stod, och under de
omständigheter, under hvilka han verkade, en chefs
myndighet och makt. Den verkliga
grunden ligger tydligen annorstädes.
För Wiese]gren funnos uppgifter på
andra håll, som voro honom vida
intressantare. Därmed äro vi inne på
Wieselgren som skriftställare och verksam
deltagare ute i det stora rörliga lifvet.
Efter sin återkomst från Paris 1857
satte Wieselgren i verket en ny följd af
Svenskt biografiskt lexikon, af hvilken
han redigerade delarna A—K. Härmed
sysselsatt till 1865 ställde han sig
påföljande år i spetsen för Ny illustrerad
tidning, hvars verksamme redaktör han
sedermera fortfor att vara under 14 goda
år ända till slutet af 70-talet.
Under denna tid faller också Wieselgrens
lifligaste deltagande i dagens frågor.
Tillsammans med Axel Key öppnade han
1863 en föreläsningskurs i hufvudstaden,
arbetade och kämpade för att här få
upprättad en humanistisk och statsvetenskaplig
fakultet, deltog under det politiskt lifaktiga
60-talets dagar i den Polska kommittén
och i stiftandet af Nordiska
nationalföreningen, skref i dagsbladen, ristade döds-
och minnesrunor i sin egen tidning, i
kalendrar och tidskrifter och utarbetade
samtidigt sin bästa bok, monografien öfver
Lars Johan Hierta.
Wieselgrens största betydelse som
författare ligger inom det biografiska
området. Han är en afundsvärd mästare inom
den litterära porträtteringskonsten. Hans
förmåga af omväxling i själfva den yttre
framställningen är nästan lika stor som
hans produktivitet. Det är, när man kommer
in i något af hans gallerier, som om
man tyckte sig ha en särskild mästare
bakom hvarje bild. Så individuellt ter sig en
och hvar. Men de ha dock alla något
gemensamt. Det är det träffande i uttrycket,
resultatet af författarens förmåga att
ta föremålet på kornet. I raska men säkra
linjer är bilden uppdragen, utformning och
färgbehandling hvila på noggranna studier
af personens enskilda och offentliga lif, i
hem, i verk och gärning, och af den miljö,
i hvilken han vuxit upp och verkat, af de
förhållanden, under hvilka han utbildats
och fått sin prägel.
Wieselgren har en märklig blick för
både groft och fint i sin medmänniskas
väsen, han är orädd, när det gäller att
föra fram sanningen, men hans medfödda
människokärlek, som ser att världen är
mera god än ond, bjuder honom alltid att
gå ut från personens goda sidor och att
teckna honom med förståelse af de
ställningar och förhållanden, i hvilka lifvet
rangerar människan.
I allt detta röjer man författarens stora
beläsenhet och gedigna kunskaper. Men
de tynga icke. De bäras upp af en mästerlig
framställning, där ett ständigt sprudlande
gemyt fängslar och tjusar. Det hela
är klart tänkt, konstnärligt sedt och
stilistiskt framfördt.
Otaliga äro de minnesteckningar
Wieselgren strött omkring sig. En samling i
urval utgafs 1880 under titeln Ur vår
samtid. Femtio porträtt med nekrologer.
I förordet säger författaren: »Under sexton
år har jag i Ny illustrerad tidning författat
mer än fem hundra biografier och smärre
porträtt-texter, och då de förra i allmänhet
blifvit mottagna med samma välvilja som
de träsnittsporträtt, hvilka ledsagat dem,
har tidningens mångårige förläggare, P. A.
Norstedt & Söner, anmodat mig att
efterkomma en från många uttalad önskan att
i bokform samla ett urval af dessa bilder
och texter.» Om deras ursprungliga af-
fattning heter det: »Till sitt omfång hafva
dessa måst begränsas af utrymmet i den
tidning, för hvilken de äro skrifna, mången
gång jämväl af tillgång på material. Detta
är sökt i skriftställarnas egna skrifter, i
riksdagarnas protokoll, i otryckta bref och
meddelanden, i fackmäns eller enskilda
vänners uppgifter, i äldre biografiska
skrifter, matriklar och kalendrar, i tidningar
och småtryck, så vidt tillgång gifvits,
hvartill i ganska många fall kommer personlig
bekantskap. Biografierna uppträda utan
anspråk-, men de motsvara, efter
författarens förmåga, hans afsikt att, inom den
korta ramen, af personen och hans verk,
gifva en så sann teckning, som med
tillgängligt material stått i hans makt.»
År 1889 kommo Bilder och minnen,
innehållande »riksdagsgalleri 1886 — 1889»,
ursprungligen skrifvet för Stockholms
Dagblad, nekrologer samt »minnesbilder» — »en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
