Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Harald Wieselgren. Af Vilhelm Gödel. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
här låter hela samtiden spela med omkring
den ledande personligheten.
Jag sade, att Wieselgrens största
betydelse som författare ligger inom det
biografiska området. Jag skulle vilja tillägga,
att den biografiska affattningen är något
som utmärker hans så godt som hela
litterära produktion. Man kan se det äfven
där han valt ett historiskt motiv, ja t. o. m.
ett rent sakligt objekt till behandling. I
hans historiska studier, som jag ofvan
omnämnt, framgår detta redan af titlarna. I
hans inträdesföreläsning i Vitterhets-, historie-
och antikvitetsakademien, dit han 1896
invaldes, vid hvilket tillfälle han föredrog om
Drottning Kristinas bibliotek och biblio-
tekarier före hennes bosättning i Rom, är
historien om den lärda drottningens bokskatter
i lika hög grad hennes bibliotekariers.
Visserligen kan man finna den boksynte
Wieselgren sysselsatt med att utgifva
ett gammalt medeltidsarbete, såsom Helige
Bernhards skrifter, tryckt i Svenska
fornskriftssällskapets samlingar, Sthlm 1866,
eller de båda vackra faksimileupplagorna af
Väst- och Östgötalagarna, Sthlm 1889
och 1898. Men de äro arbeten,
föranledda af yttre omständigheter och gjorda
i förbigående, och huru bra de än utförts,
man möter icke i dem den riktige,
säregne Wieselgren. Han är i sitt esse, när
han får röra sig bland människor och
detta icke blott i sina biografier på
papperet, utan äfven i det lefvande lifvet, i
det sällskapliga umgänget, men alltid bland
dem som kunna verka och glädjas.
För att kunna fylla detta sitt personliga
behof af umgänge, men på samma gång ge
Stockholms stads hela produktiva intelligens
af alla fraktioner tillfälle att mötas i
broderligt samkväm, stiftade Wieselgren i
samverkan med några likasinnade kamrater år
1862 det allbekanta sällskapet Idun.
På första lördagen i hvarje af årets
arbetsmånader samlas här vetenskapens,
politikens, litteraturens och konstens
representanter, och efter ett gediget föredrag
vidtar det kordiala umgänget. Det öppnas
af Wieselgren, som allt sedan sällskapets
stiftelse varit dess icke »ständige»,
men ständigt återvalde sekreterare och
såsom sådan dess præses och verkställande
vilja. Han föreslår nu en skål för aftonens
föredragare och för de konstnärer,
som utställt för dagen. Men det är icke
något vanligt välmenande tack. Det är
en gnistrande kritik, full af lustigheter med
instuckna giftigheter, icke alltid så rolig
för den stackars delinkventen, men så
mycket mer applåderad af dem, som stå
omkring och bilda spetsgården.
Här har Wieselgren haft sina kanske
största ögonblick. Här har hans
omedelbara ingifvelse skaffat honom triumfer, som
med rätta gifvit honom rykte som »en
talare såsom ingen».
Styrkan ligger i den hemliga konsten
af hans omedelbara rapport med åhöraren.
När han reser sig upp med glaset i hand,
är det precis samme Wieselgren, som nyss
vid ditt inträde tog så hjärtligt emot dig
och så broderligt kraftigt skakade din
hand. Ögonen mysa och leka som alltid,
och man har svårt att redan vid hans blotta
åsyn låta bli att le. Lika rättfram och
naturligt falla hans ord. Men så i hast
en idéassociation, hvarom ingen kunnat
drömma, och som kommer hela
församlingen att rycka till liksom träffad af en
elektrisk stöt, eller en parentes med
blixtsnabba belysningar af de alldeles
obemärkta frånsidorna — och så tumlar
Wieselgren om med åhörarna på sitt säregna
sätt. Den som hört honom hålla tal,
skall kanske förstå, hvart jag syftar, den
som det icke gjort, vill jag be att icke
söka konstruera ihop en bild efter mina
ord. Mitt enda råd i det fallet är: gå
och hör honom tala! Han kan den
konsten än trots sina 70 år. [1]
Det centrala i Wieselgrens person är
hans humor. Han ser på världen, på
tingen och människorna omkring sig med
öppen och glad blick. Han älskar lifvet
och fröjdar sig af att lefva med. Han är
själf den gladaste bland de glada. Intet
är i och för sig så högt eller allvarligt
tungt, att han icke kan gripa i det på
sitt lekande sätt och i ord som spela få
fram det allmänt mänskliga, som finns där,
eller den varma medkänsla, som det
förtjänar. Han vill gärna se glädje öfverallt,
och han förstår den svåra konsten att ta
den med sig i arbetet, midt i dagens släp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
