Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Verner von Heidenstams »Folkungaträdet: Folke Filbyter». Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
672
JOHAN MORTENSEN.
För den vanlige läsaren torde denna fråga
vara ganska likgiltig, ty vi veta så oänd-
ligt litet om dessa tiders förhållanden. I
många punkter torde emellertid Heiden-
stams framställning verka sannolikare än de
äldre, fast han stundom förefaller nästan
för väl underrättad, i det han aldrig spa-
rar på de lifligaste detaljer. Osannolikt
är det, att en vikingasnäcka någonsin
burit namnet Menglöd; det är ett alltför
lärdt namn för att någonsin en viking
skulle målat det på sina segel. Detta
och liknande är emellertid bagateller. ’ Vik-
tigare är det däremot, att Heidenstam rent
konstnärligt skulle kunnat få långt mera
ut ur blotscenen i templet. Uppfattningen
är allt för krass, ruset för rått. Äfven dessa
primitiva religioner hafva sin form af mys-
tik, och ett offer har dock aldrig varit
en vanlig slakt. Folket får endast skåda
på afstånd. Prästerna utföra i underliga
dräkter hemlighetsfulla ceremonier. Mån-
sken och facklor utgöra den rätta belys-
ningen. Men här vandrar folket ogeneradt
ikring och äter blodpudding och dricker
mjöd som på en vanlig krog. Hvad månne
de gamla göterna, hvilka för ett hundratal
år sedan väckte till lif intresset för för-
fäderna, skulle sagt, om de fått se Blot-Sven
gå och mata de små mössen i afgudabilder-
na; med sina röda armar verkar han något
för mycket veritabel hästslaktare. Man tror
sig förflyttad icke till Disarnas höga salar
utan till ett modernt engelskt svinslakteri.
Möjligen skiner äfven väl mycket mo-
dern skepticism igenom hela skildringen af
hedendomens och kristendomens brytning
mot hvarandra. Men den är mästerligt
nyanserad och berättad. Folke Filbyter
tror icke på några gudar, men han
är ytterst vidskeplig; Ulf Ulfsson vördar
däremot gudarna men utan fruktan. När
Jakob slutligen kommer och predikar kär-
lek och ödmjukhet — efter alla dessa sce-
ner af girighet, blodshämnd, strid och ras-
hat — är det som om det dröpe välsig-
nelse ned öfver bygden. Men författaren
når ännu djupare. Det blifver dock icke
bättre i världen, därför att den fått en ny
religion! Hvad hjälper det att ombyta
religionerna, när människorna icke föränd-
ras! Jakob röfvar Ingevald för att rädda
honom från hedendomen, men till hvilken
trångbröstad människa uppväxer han icke!
Det ligger mycken bitterhet, mycken vishet
och pessimism bakom dessa skildringar.
Det är omöjligt att förutse och beräkna
särskildt för de kloke och försiktige. Det
är en sats som belyses genom de båda
väringarnas saga, hvilka i många år käm-
pat för att vinna samma kvinna, men när
de slutligen återvända för att hämta henne,
har hon länge tillhört en annan och är
död. Samma lära förkunnar Blot-Sven:
det är slumpen som styr människornas
öden. Och bakom Jakobs ord*om människor-
na och om orättvisans nödvändighet ligger
en hel världsåskådning af god och stor-
slagen humanitet, af kylig vishet och ödmjuk
kärlek.
Hela denna historia är berättad på Hei-
denstams lifliga sätt, karaktäristiken är öfver-
allt säker och fyndig och beskrifningarna
äro ypperliga. Heidenstam har en måla-
res skarpa öga, och svårligen torde någon
nu lefvande svensk författare öfverträffa
honom i åskådligt återgifvande. Se t. ex.
porträttet af Blot-Sven, som når sin full-
ändning i framhäfvandet af det lilla draget,
att hans smala och frostbitna armar voro
rödlätta. Stundom lägger författaren kan-
ske för mycket an på det pittoreska uttryc-
ket. Så t. ex. när han i tingsscenen sä-
ger: »Ropmännen eftersade långsamt och
noga hvart ord från högen, och många
gamla hade med sig borrade horn, som de
satte i örat för att lyssna.» — Fanns det
verkligen så många döfva män bland all-
mogen? Det vore ett nytt dråpslag för den
häfdvunna åsikten om goternas urkraft. Syn-
tes verkligen så många horn, att man bland
denna mängd af människor lade märke till
dem? Troligen vill författaren endast på
detta sätt åskådliggöra, huru uppmärksamt
man lyssnade och huru viktigt det var,
som försiggick på tinget. Det låter emeller-
tid i så fall något ansträngdt.
»Folke Filbyter» är ett af Heidenstams
vackraste arbeten. Man längtar efter att
höra mera om Folke Filbyters afkomlingar,
ty i hela denna ättesaga har säkerligen
Heidenstam funnit mycket som tilltalar ho-
nom: röda och svarta trådar, som korsa
hvarandra, lättfärdighet och fåfänga, tung-
sint svårmod och uppsluppen ysterhet,
dagens id och nattens mörka gärningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
