Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Tegnérs biktmoder. Af E. Wrangel. Med 8 bilder - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i hvarje enskildt fall afgöras. Hafva de
bortgångna brefskrifvarne intagit en så
märklig plats i kulturlifvet, att nästan
hvarje omständighet kan vara af vikt
för belysandet af deras natur, karaktär,
utveckling, åsikter och handlingssätt, så
tycker man sig äga rätt att, om icke
framdraga hvarje detalj, så dock åt
eftervärlden rädda möjligheten af en allsidig
kännedom. Man måste emellertid också
räkna med hänsynen till de personer och
familjer, som stått det berömda föremålet
i ett eller annat hänseende nära, och som
i de gamla papperen omtalas — de kräfva
ju äfvenledes pietet.
Det är förunderligt att iakttaga, huru
objektiviteten ökas och pietetskänslan
förändras med afståndet. leke gör man
sig skrupler för att offentliggöra de mest
intima meddelanden från en tid, som
ligger några århundraden tillbaka. Men
inom en kortare tid, t. ex. ett århundrade,
blir förhållandet mera ömtåligt; och de
femtio år efter författarens död, som vissa
länders lagstiftning — och, om Kungl.
Maj:ts förslag till ny Tryckfrihetsförordning
af 1887 antagits, äfven vår svenska
— sätter såsom väntetid för utgifvande
af enskilda bref (utan författarens eller
hans rättsinnehafvares tillstånd), synas
stundom vara en för kort period. Å
andra sidan kunna personer lefva så
länge, att deras tidigare förflutna till och
med för dem själfva framträder med den
relativa objektivitet, som afståndslagen
medför.
Mången gång, när jag sysslat med
intima personalhistoriska akter från
1800-talet, har den naturliga känslan för
minnets helgd kommit mig att tveka om
det rätta ögonblicket för det eller det
offentliggörandet ännu vore kommet.
Den litterära kvarlåtenskapen efter
friherrinnan Martina von Schwerin,
hvilken afled för närmare trettio är sedan,
då nära 88-årig, synes måhända ännu
icke i sin helhet böra framläggas för
allmänheten. Men från synpunkten af
hennes eget eftermäle torde intet hinder
förefinnas att bekantgöra hennes
korrespondens; hennes minne kan därigenom
endast vinna i klarhet och glans. En
del af brefväxlingen med den förnämste af
hennes korrespondenter och märkligaste af
hennes vänner, Esaias Tegnér, är redan
sedan ett par årtionden känd. Men deras
förhållande till hvarandra och till
åtskilliga tidens ledande personligheter är
i flera punkter outredt ännu. Det förra,
eller deras förhållande till hvarandra, har
till och med blifvit på ett vanställande
sätt genom oriktiga konjekturer
framställdt. Det är en rättvis gärd åt deras
minne att eftervärlden, med stod af
autentiska dokument, får inblick i det
verkliga förhållandet och utvecklingen däraf.
I detta fall lider ingen af kontrahenternas
eftermäle af ett sådant offentliggörande;
tvärtom, I den vackraste mening
framstår Martina Törngren-von Schwerin
som Tegnérs biktmoder. Såsom ytterst
få andra kvinnor förstod hon att alltjämt
bevara det goda förhållandet, att vinna
icke blott hans mer eller mindre flyktiga
beundran, utan hans djupa aktningsfulla
tillgifvenhet, att blifva hans verkliga
förtrogna och förblifva det tills
vänskapsbandet bröts af döden.
I.
Det var på sommaren 1820 som
friherrinnan på Sireköpinge under ett
besök i Lund gjorde bekantskap med det
sydsvenska universitetets stolthet och
prydnad, den då redan vidt frejdade
skalden Esaias Tegnér. Han stod då
på sin lefnads middagshöjd, räknande
ännu icke fullt 38 år. Hon — född
den 3 januari 1788, således omkring fem
år yngre — bibehöll ännu hela charmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
