Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - I Göteborgs museum. Några intryck af Georg Nordensvan. Med 12 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 GEORG NORDENSVAN.
målerisk fantasi i spelet af bia toner och
röda öfver hela duken, blå lufttoner
utifrån och röda reflexer af bränderna på
härden, det hela brutet af gummans
ilsket violetta hufvudkläde. Det är inte
fråga om, att inte denna häxa sitter och
ser in i framtiden — jag tror att hon
spår en ny dag för den svenska konsten.
Josephsons olika ansatser belysas rätt
väl af hans 8 nummer här, men för
att lara känna honom fullt ut får man
taga Konstnärsförbundets
minnesutställnings 16 nummer till hjälp — framför
allt de damporträtt, som där funnos. Den
lille Skånberg paraderar — innerligen
nöjd med sig själf — som modell i
ljusgrå »parisercomplet» framför en gobelin
i gult och grönt — breda, feta, våta
penseldrag, mustig färgbehandling, sådan
man finner äfven i porträtten af Allan
Österlind på Nationalmuseum och af
Birger med fanan, båda från samma tid.
Kastanjetter och gitarrer ackompanjera
den spanska flickan, som tar sina
danssteg stående på bordet mellan glas och
flaskor — glatt behandling med spetsiga
penslar, en pikant motsättning till de
samma år (1882) målade spanska
smederna i deras stora, liksom hyflade
penseldrag. Getherden med det grå skägget
sitter i den svala skuggan vid
skogsbäcken och häxan i sin Rembrandtsmörka
stuga. Raden utfylles af paret
Furstenbergs porträtt och af en förstudie till
Strömkarlen, till den äldre
framställningen, där ännu ej röjes någon tanke
på friluftsverkan. Figurens kropp —
upplagd i breda, grofva drag — är
betydligt ljusare hållen än på den i våras
utställda »Näcken-» med dess drömmande
skymnings- och månskenstoner. Men
spelmannens ställning och rörelse,
linjernas silhuett och rytm, allt detta är
redan här fastslaget.
Carl Larsson — 1880-talets Carl
Larsson — hade likheter med Birger
och äfven med Josephson och var dem
ända så olik. Någon karaktäristik torde
ej här behöfvas. Hans talrika akvareller
här — summa 11, de äldsta från 1882,
den nyaste från 1900 — ge oss tillfälle
att följa hans uttryckssätts öfvergång
från tonmåleri till teckning med pålagd
färg, den typiskt Larssonska
bilderboksstilen, som nått sin fulländning i några
af hans omotståndliga barnporträtt. Men
hans stora i olja målade själfporträtt i
den saffransgula nattrocken (1900) är
allt igenom måladt, hvilket är något helt
annat än koloreradt. *
Här sitter »Lilla Suzanne»,
sprattlande med armar och ben, i den stora
roccocostolen. Jämte pastellen
»Atelier-idyll» — som Furstenberg skänkte till
Nationalmuseum — är Suzanne C. L:s
första lärospån på »De mina»-området
(båda målningarna från 1885). Ur
Atelieridyllen talar en allvarlig, varm, vek,
svärmisk känsla, men »Lilla Suzanne»
är det muntraste skratt af oreflekterad
belåtenhet. Det är en målning som
det alltid är uppiggande att återse, äfven
därför att ingen reproduktion fått fram
den lilla damens okonstlade mimik i all
dess osökta komik. Hvad målningssättet
vidkommer, kunde en upptäcktslysten
konstforskare anteckna att, medan
bakgrunden och accessoarerna äro målade
slätt, jämt och elegant, så äro figurerna
ditsmockade — det är rätta ordet —
med tjock färg, summariskt, i breda,
klatschiga drag. Det vanliga är eljes,
som bekant, att det hufvudsakliga i en
målning utföres mera noggrant och
detaljeradt än bisakerna. Men motsatsen
går ock för sig, och lefve friheten, när
resultatet är godt, hvilket afgjordt är
fallet här.
Samtidigt med Larssons första
familje-lifsidyller är Richard Berghs förtjusande
porträtt af sin fästmö, som var att se
på Konstnärsförbundet, och ett år senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
