Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett par aforismer om historisk diktning. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
OSCAR LEVERTIN.
och tänkte anno domini den eller den
våren.
Alfred Stevens’ sats visar sig vid
närmare skärskådande blott innehålla det
enkla, att dålig historiemålning är
ledsam, dålig samtidsskildring likaså, men
med företrädet af historiskt värde.
Artisten, som ville gå den rena konstens
ärenden, gör det sålunda icke bättre än
att han omedvetet blir den riktnings
förespråkare, som han anfaller.
En annan synvinkel, ur hvilken
frågan om den historiska diktens
berättigande kan med förmån belysas, är
förhållandet till vetenskapen. Det klassiska
aktstycket, hvilkets argument komma
tillbaka i alla senare diskussioner öfver
spörsmålet, är här Manzonis berömda
afhandling »Del romanzo storico-».
Man-zoni, som ju själf skrifvit ett af den
historiska novellistikens mest talangfulla
verk, har i denna kritiska undersökning
skarpsinnigt framhäft kardinalpunkterna
i den historiska diktens problem. Riktigt
visar han först, hvarför det för diktaren
alltid skall vara en lockelse att gripa ett
historiskt (eller sägnartadt, men i
traditionen lefvande) ämne. Ett dylikt stoff
har nämligen mist sin första karaktär af
råvara och undergått grofhyflingen, en
första gestaltning, som gör konstnärens
arbete bekvämare. En mängd
förklaringar och presentationer, som skulle
upptaga tid och rum, äro här redan
undangjorda på förhand. Hur
konstnären ställer sig till den i böckerna och
sinnena lefvande bilden, i anklang eller
opposition, alltid kan han betrakta en
mängd förutsättningar som bekanta och
utan vidare spela på de af traditionen
bildade idéassociationerna. Redan
namnen på de kända personligheterna gifva
ett ryck, som lyfter fantasien till en
poetisk värld. Namn blott för er själf
namnen Cleopatra, Muhammed eller
Napoleon. Oberoende af utförningen
bjuder ämnet på en gång fjärrverkan
och närhet, på en gång välbekant
staffage och aflägsen, i det okända
försvinnande lointain.
Af samma art är det historiska
motivets företräde hos den njutande parten,
hos läsaren. De historiska
personligheterna äro nämligen på en gång så
mycket och så litet kända, att de locka
till förnyadt umgänge. För att fortsätta
bilden kan man jämföra dem med
intressanta bekantskaper, i hvilkas
förtrolighet man aldrig lyckas komma, men
som därför ständigt locka och draga på
nytt. Öfver våra närmaste, öfver de
hjärtan, hvilkas skrift vi redan
dechiff-rerat från alfa till omega, undra vi ju
icke längre. Det är varelserna med det
oförklarades sken öfver sina anleten och
det otyddas hemligheter i sina ögon
som egga och sysselsätta vår inbillning.
Det är därför vi så gärna läsa om
historiens kända och okända främlingar.
Men icke blott detta. Historiens
figurer stå i den allmänna uppfattningen
alltid mer eller mindre isolerade, omgifna
liksom af osynliga ringar och utan
påtagligt samband med oss själfva. Vi
ana väl — jag talar här i den breda
stora läsevärldens namn —, att det finns
band, som knyta våra lif ihop med deras,
men vi se sällan trådarna, afståndet är
så stort, dimensionerna så olika,
skillnaden mellan skogsbranden, som för
sekel förintar en hel landsträcka, och den
lilla vådeiden, som lägger i aska ett hem
och en lycka, så ofantlig. När därför
historikern någon gång värdigas visa oss
världshändelsernas växt ur vanliga
svagheter och begär, katastrofers härledning
ur hvardagliga intressestrider, le vi
öfver-raskadt och välbekant. Alltså de största
hafva också innerst haft detta kraft- och
driftspel, som vi alla känna, också i de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
