Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gustaf III och Razumovski. Ryska stämplingar i Stockholm 1788. Af Ernst Wallis. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
ERNST WALLIS.
talar i sina depescher. Därmed menade
han sina spioner inom den militära
förvaltningen och andra grenar af
administrationen. Sålunda sattes den ryske ministern i
tillfälle att underrätta regeringen i
Petersburg om krigskonseljernas öfverläggningar,
om Örlogsflottans utrustande i Karlskrona,
om sammandragandet af en armé i Finland
ete. Tack vare »kanalernas» rapporter
voro Razumovskis depescher späckade med
faktiska upplysningar, tack vare dem visste
Katarina II långt före allmänheten i
Stockholm, att hertigen af Södermanland skulle
kommendera flottan och att konungen själf
skulle taga högsta befälet öfver armén.
Emellertid är det att märka, att det icke
var några särdeles stora summor
Razumov-ski kunde använda till mutor.
Wassiltschi-kow säger uttryckligen: »Olyckligtvis
saknade grefve Razumovski tillräckliga
penningmedel för att åstadkomma en kraftfull
agitation, han måste inskänka sig till att gifva
sina vänner goda råd och att försäkra dem,
att man icke skulle underlåta att framdeles
betala deras tjänster.»
Till en dylik roli var den ryske
ministern klippt och skuren. Ända sedan hans
tidigaste ungdom hade hos honom visat
sig två olika naturer. Än framträdde
kosackens medfödda oförskämdhet och råhet,
än den franska förbindlighet, hvartill
An-drej Razumovski från barndomen blifvit
uppfostrad. Ingen kunde bättre än han
vinna folk genom en blandning af smicker
och skämt. Då han under sin glänsande
hofmannatid i Petersburg åsamkat sig en
skuld af 20,000 rubel hos en skräddare och
bad fadern att betala räkningen, öppnade
den gamle kosackhetmannen ett skåp,
pekade på en tarflig och sliten dräkt och sade
med dyster stämma: »Så gick jag klädd,
när jag var så ung som du nu är.» »Min
käre far», svarade Andrej Razumovski, »så
kunde ni gå klädd, som var son till en
kosack, men jag måste kläda mig
annorlunda, ty jag är son till en hetman och
fältmarskalk.» Fadern kände sig blidkad,
skrattade och betalade.
Mot den adliga oppositionens herrar
och damer var den ryske ministern så
förbindlig och älskvärd som möjligt, men vid
hofvet ådagalade han, säger Wassiltschikow,
»en ytterlig tillbakadragenhet». Hos
hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta, Johan
Gabriel Oxenstierna och andra gustavianska
memoarförfattare finner man flere exempel
på Razumovskis kosackiska oförskämdhet,
när det gällde Gustaf III. Han begagnade
ofta de gröfsta utlåtelser, då han talade om
den suverän, vid hvars hof han var
ackrediterad som minister.
Det var Gustaf III:s krigsrustningar mot
Ryssland som förmådde några af den
adliga oppositionens män — själfva kallade
de sig »patrioter»— att träda i förbindelse
med Razumovski. De gjorde det
säkerligen icke för att erhålla mutor, utan för
att söka förhindra krigets utbrott.
Den främste bland dem var den åldrige
fältmarskalken, f. d. riksrådet grefve Axel
von Fersen. Han uppträdde, om icke på
ett förrädiskt, likväl på ett för Sverige
mycket skadligt sätt, då han i februari 1788
underrättade Razumovski, att sjörustningar
ägde rum både i Karlskrona och å Sveaborg
och att man af konungen kunde vänta allt,
emedan han vore »en smula sinnesrubbad».
Såsom de missnöjdas egentliga chef
betecknar Razumovski i en depesch baron
Adolf Ludvig Stierneld, hvilken i januari
1788 afreste till Petersburg. Han stod i
hemlig korrespondens med »Sveriges
Franklin», såsom Wassiltschikow kallar förrädaren
Göran Sprengtporten. Stierneld hade med
sig ett rekommendationsbref från
Razumovski till vicekanslern grefve Österman
och blef mycket väl emottagen i Petersburg
samt hade att enskildt samtal med
kejsarinnan. Gustaf III kallade Stierneld »en
ganska misstänkt person».
Andra ifriga oppositionsmän, som
redan i början af år 1788 stodo i
förbindelse med Razumovski, voro grefve Brahe,
baron De Geer och den 23-årige
gardeslöjtnanten grefve Ribbing. Så väl om dessa
sina politiska vänner som om Fersen fäller
det ryska sändebudet i sina depescher
ganska förklenande omdömen. Om De Geer
säger han, att hans förmåga och mod icke
motsvarade hans nit, om Brahe, att han
var ännu obetydligare än De Geer, om
Fersen, att han öfverlefvat sig själf, och
om Ribbing, att han var stolt och impopulär.
Egentligen är det blott två af sina vänner
inom den adliga oppositionen, som han
berömmer, den ene är Stierneld, den andre
major Karl August Aminoff, om hvilken
han i en af Wassiltschikov citerad depesch
skrifver, att han ådagalade »en
utomordentlig skicklighet».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
