Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gustaf III och Razumovski. Ryska stämplingar i Stockholm 1788. Af Ernst Wallis. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 ERNST WALLIS.
sin utrikesminister utarbeta ett utkast till
en deklaration gående ut på att Gustaf III
skulle uppmanas att inställa sina
krigsrustningar och att ett nekande svar härpå skulle
af kejsarinnan betraktas som en indirekt
krigsförklaring. Men innan denna hotfulla
deklaration hann undertecknas och afsändas
till Stockholm, ändrade Katarina II tankar
och beslöt att följa de råd; som hennes
sändebud i Stockholm gifvit henne.
Razu-movski hade nämligen af sina till
oppositionen hörande svenska vänner fått de mest
enträgna uppmaningar att varna sitt hof för
alla öfverilningar. Det ryska sändebudets
svenska rådgifvare förklarade, att ifall
Ryssland bröte freden och framkallade krig, skulle
Gustaf III i enlighet med 1772 års
författning vara oberoende af riksdagen;
konungen skulle då ej behöfva sammankalla
ständerna och skulle äga rätt att af egen
makt utskrifva krigsgärder. Om däremot
Gustaf III började kriget själf, måste han
antingen sammankalla riksdag eller
öfverträda den regeringsform, han själf gifvit.
I sina depescher meddelade Razumovski
hvad hans vänner »patrioterna» sagt.
Den svenska oppositionens af ryska
sändebudet på det ifrigaste understödda och
tillstyrkta råd gjorde starkt intryck på
Katarina II och statsmännen i Petersburg. Den
nyssnämnda hotfulla deklarationen slopades,
och i stället sände vice kanslern Österman
den 11 juni till sändebudet i Stockholm en
depesch, som var späckad med försäkringar
om kejsarinnans fredsvänlighet. Depeschen
skulle, ifall så funnes lämpligt, meddelas
svenska regeringen antingen i afskrift eller
i form af not.
Den 1 7 juni kom den ryske kuriren med
Östermans depesch till Stockholm.
Razumovski gaf depeschen form af not och
öfverlämnade den till kanslipresidenten
Oxenstierna den 18 juni. Det är således
Österman som är den verklige författaren- till
denna not, som gaf Gustaf III en
förmodligen kärkommen anledning att afbryta’ de
diplomatiska förbindelserna med Ryssland.
Till sin vän Armfelt skref konungen: »Grefve
Razumovski har lämnat oss en försonlig
not, men då däri lyckligtvis förekom ett
uttryck*, som syntes skilja konungen från
* De ord i noten, hvarpå konungen syftar, lyda:
»Kejsarinnan tvekar icke längre att genom eder
förklara för hans svenska majestäts ministär
äfvensom för alla dem af nationen, som hafva någon del
nationen, skola vi begagna oss däraf för att
bestämma vår position eller, för att uttrycka
sig på diplomatiskt språk,’ intaga en mer
prononcerad situation . . . Fru Katarina vill
alltså icke föra krig med oss, men det skall
dock gå därhän; tro mig, man undgår icke
sitt öde.»
Det dröjde fem dagar, innan konungen
svarade på den af Razumovski
framlämnade noten. Själfva midsommaraftonen,
medan trupperna embarkerade på de
galärer, som skulle öfverföra dem till Finland,
infann sig introduktören för främmande
sändebud, ceremonimästaren Bedoire kl. 6e.m,
hos Razumovski och uppläste för honom
Gustaf Hirs svar på hans not. Svaret
uttalade i skarpa ordalag monarkens
missnöje öfver att det ryska sändebudet i noten
af den 18 juni sökt skilja konungen från
hans folk. På grund däraf förklarade Gus
taf III, att han icke längre kunde erkänna
grefve Razumovski såsom ministre
pléni-potentiaire och envoyé vid sitt hof eller
tillåta sina ministrar att underhandla med
honom, utan såge sig nödsakad att fordra
hans afresa, hvilken borde ske inom en
vecka.
Till svar på denna utvisningsorder
förklarade Razumovski genast för den
förskräckte Bedoire, att då han ej hade att
taga befallningar af hans majestät konungen
af Sverige, ärnade han icke röra sig ur
fläcken, förrän han mottagit kejsarinnans
befallningar.
Trots denna stolta protest upphörde
emellertid grefve Andrej Razumovski från
den 23 juni 1788 att vara erkänd som ryskt
sändebud i Stockholm.
Ett par timmar efter det att
Razumovski af Bedoire emottagit konungens
utvisningsorder åsåg han från sina fönster, huru
Gustaf III anträdde färden till Finland för
att börja kriget mot Ryssland. Åtföljd af
sin familj, sitt råd och hela hofvet gick
konungen kl. mellan 9 och 10 på aftonen
genom Logården ned till den vid
Logårds-trappan liggande kungsslupen. Under fol-
i styrelsen, att hennes kejserliga majestät icke kan
gifva dem eit tillförlitligare bevis på sina fredliga
tänkesätt mot dem och på det intresse hon hyser för
bevarandet af deras lugn, än då hon på sitt
kejserliga ord försäkrar dem, att» ete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
