Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gustaf III och Razumovski. Ryska stämplingar i Stockholm 1788. Af Ernst Wallis. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 8 ERNST WALLIS.
togo i dessa sammankomster, nämnas De
Geer, Brahe, friherrarna Stierneld och H.
j. von Diiben, f. d. öfverstarna Ahnfelt
och Schwartzer, gardeslöjtnanten grefve
Rib-bing, lagman Reuterholm, läkaren doktor
H. Gahn och bankiren Schön. Enligt
Odhner hörde äfven »en del yngre män ur
arméens egna led» till dem^ som hade
förbindelser med Razumovski. Detta
bestyrkes af Wassiltschikow, som berättar, att
vid sommarens början företog Razumovski
nästan dagligen ridturer i Stockholms
omgifningar och att han till mål för dessa
färder vanligtvis valde truppernas läger på
Ladugårdsgärdet för att samtala med de
officerare, som han kände, rörande den ryska
regeringens fredskärlek.
I en af Razumovskis depescher säges
uttryckligen, att de båda partiledarna Axel
von Fersen och Frietzcky icke voro
tillstädes i Stockholm under sommaren.
Antagligen hafva väl ej heller sådana
oppositionsmän som bröderna Rutger och Gösta
Mac-lean, lagman Spaldencreutz, Mannerheim
och general Horn velat inlåta sig i
fosterlandsförrädiska stämplingar med en ryss.
Egendomligt förefaller däremot, att general
Pechlins namn icke tyckes förekomma i
Razumovskis depescher. Måhända höll
sig den gamle ränksmidaren på afstånd,
emedan Razumovski, i motsats mot
åtskilliga föregående ryska sändebud, ej hade
några stora penningsummor att bjuda på.
Sammankomsterna under sommaren 1788
mellan Razumovski och hans svenska
vänner tyckas till en början hafva hållits hemma
hos den förre. Liljensparres spioner
bevakade emellertid det hus, där Razumovski
bodde, så väl, att den ryske diplomaten
själf rådde sina svenska vänner att afstå
från sina besök. I stället råkades man ute
i någon park, t. ex. Kungsträdgården eller
Humlegården eller Djurgården, och stundom
höllos hemliga nattliga möten.
Vid dessa sammankomster uppmanade
Razumovski sina vänner »patrioterna» till
uthållighet i striden mot Gustaf III och
försäkrade dem om den ryska kejsarinnans
kraftiga understöd. Mycket af det förräderi,
som kom till utbrott vid armén i Finland,
planlades under öfverläggningarna mellan
den sluge kosacken och hans af partiraseri
förblindade svenska vänner. Man beslöt att
uppmana officerarna vid armén i
Finland att taga afsked för att därigenom
tvinga Gustaf III att begära fred af
kejsarinnan.
Uppmaningarna föllo i god jord. Den
15 juli tog majoren grefve Kalling afsked,
den 2 r två baroner Funck; alla tre voro
söner till f. d. riksråd af det gamla
ryssvänliga mösspartiet. Den 2 2 juli fingo
öfverstarna baron Seb. Leijonhufvud och baron
Fr. Fleming jämte åtta andra officerare på
begäran afsked. Och de nästföljande
dagarna beviljades flere afskeds- och
permissionsansökningar. På detta sätt
desorganiserades armén i Finland redan några
veckor efter krigets början.
Antydningar saknas ej heller, att
Razumovski skulle hafva ledt sina vänners
tankar på möjligheten att befria Sverige
från »tyrannen» på samma grymma sätt
som ryska magnater 1762 befriat Ryssland
från tsar Peter III. »Förbittringen mot
kungen» — skrifver hertiginnan Hedvig
Elisabeth Charlotta i sin dagbok för juli 1788
— »är tyvärr större än någonsin, och grefve
Razumovskis härvaro bidrager ingalunda
att minska densamma, tvärtom uraktlåter
han intet tillfälle att underblåsa den. Helt
nyligen talade jag härom med baron Bonde,
som synes mig vara en mycket rättänkande
man. Han försäkrade mig, att han hyste
de värsta farhågor för att man traktade efter
kungens lif och att allt tydde på att vissa
planer voro under görningen.» Om dessa
hemska rykten ägde någon sanning, skulle
man i Razumovskis samtal med sina
vänner sommaren 1788 kunna spåra första
uppslaget till de mordplaner, som slutligen
ledde till katastrofen den 16 mars 1792.
Men det syndaregister, som tynger
Razumovskis minne, är i alla fall så
fruktansvärdt stort, att man gärna lämnar dylika
osäkra förmodanden åt glömskan.
Efter att hafva gjort Sverige så
mycket ondt lämnade Razumovski dess
hufvudstad den 11 augusti ombord på en jakt,
som svenska regeringen ställt till den
utvisade diplomatens förfogande. Resan gick
mycket långsamt till följd af motvind och
dåligt väder. Efter åtta dagars uppehåll
på den lilla Boön vid kusten af Blekinge
fortsattes färden på ett annat fartyg. Först
den 5 september skedde ankomsten till
Lubeck. Därifrån begaf sig Razumovski
till Wien, hvarest han i oktober 1788 firade
sitt bröllop med grefvinnan Elisabeth Thun.
Våren 1789 fick han återvända till Ryss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
