Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Svensk berättarkonst. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK BERÄTTARKONST.
61
fattarinnor med rutin stå i ledet vid sidan
af unga författare med talang* afsikter och
medel äro högst olikartade, såsom önskligt
och nödvändigt är.
Romanen är en gren af litteraturen,
som endast delvis tillhör konsten.
Hufvudmassan af romaner är icke framgången
ur estetiska syften och tjänar icke
konstnärliga mål. I otaliga förgreningar och
schatteringar öfvergår
underhållningslitteraturen i den verkliga, lefvande dikten. Inom
ingen konstart ha tillfälliga och efemära
motiv så lätt att göra sig gällande vid sidan
af, ja i intim förknippning med de
dikte-riska, ingenstädes står publiken så nära
författaren, med anspråk att bli road och
förströdd, att bli undervisad eller
satiriserad, rörd eller beledd — ty publiken har
behof af att höra sina dygder berömmas
och sina fel klandras. Romanen är
populär och demokratisk, den vill läsas, och
den måste vara inrättad för att verkligen
kunna bli läst. En tids högsta och djupaste
andliga och konstnärliga sträfvanden skall
man oftast förgäfves söka i
romanlitteraturen -— jag menar de romaner, som lästs
och tillgodogjorts vidt och bredt —*, men
väl skall man i de romaner, där en
tidsepoks mänskor sökt förströelse, hvila,
fan-tasistoff, uppbyggelse och undervisning om
lifvets olika villkor och kraf, finna reflexer
af de idéer och strömningar, som verkat
i bredden och på djupet, projektioner af
de mänskofigurer ur historiens eller
diktens värld, som med typbildande makt
behärskat tidens tanke- och känslolif. Det
har ett oförlikneligt intresse att med hjälp
af åldrade och föråldrade verk se in i det
förflutnas hvardag — man kan stundom i
händelsernas gång skönja ett spel af krafter,
hvilkas art och styrka författaren själf ej
vetat af, man kan i den lugna atmosfären
känna elektriska ilningar, som båda oväder,
hvarom den berättande intet anar.
Man har ibland en stilla känsla af att
framtiden skall se med skarpare blick på
den litteratur, som växer upp i denna
underbara sekelgryning. Man kan tycka, att de
stora och betydelsefulla ting, som ske rundt
kring oss, och hvilkas världshistoriska
innebörd vi dunkelt ana, lämna oss skäligen
oberörda, det kan förefalla som om vi —
af brist på öfversikt och af oförmåga att
finna ut det sanna och väsentliga i det
kaotiska virrvarr, som böljar kring oss som
verklighet och som tendenser — lefde vårt
gamla lif döfva och oförstående. Det är
som om våra barnbarn en gång förvånade
skulle fråga oss: hur kunde ni tänka så
lugnt och känna så lamt, hur kunde ni
ens andas för oro och spänning i den
stormluft af nöd och uppror och vilda
frågor, som brusade öfver era hufvud?
— Men kanhända skall, som sagdt,
framtiden se klarare, kanhända skall den äfven
i de skenbart tarna och lugna, om dygnets
och stundens små och obetydliga ting
handlande verk, som fylla författarnas
arbetsdagar och boklådornas diskar,
tidningarnas spalter och läsarnas hvilotimmar vid
lampor och brasor, kanhända skall den
äfven i dem känna slagen af tidens oroliga
puls, på samma sätt som t. ex. den
tanklöse fjäriln Beaumarchais och den förvridne
erotomanen Rétif de la Brétonne inför
forskningen förvandlats till revolutionens
stormfåglar med susande vingar.
Man behöfver ibland något af detta
hopp, när man i revolutions- och krigsåret
1905 granskar alstren af den svenska
romanproduktionen.
I.
I Änna Wahlenbergs böcker råder en
ständig hvardag, en evig borgerlighet. Lugnt
och enkelt är allt där, rätt varmt och
hemvant ibland • konflikter finnas nog, men
afgörande katastrofer blir det aldrig. Man
förstår, att Änna Wahlenberg som
författarinna måste ha sin publik. Hon har vana
och skicklighet som berättarinna och
därtill en stillsam humor, hon trifs i den
förnöjsamma och arbetsamma värld hon
skildrar, hon känner de strider och svårigheter,
som ge spänning åt de mänskoöden hon
vill förklara, och man finner henne aldrig
ge sig ut på områden, där hennes konst
skulle komma till korta och hennes lifssyn
bli för grund. Hennes novellsamling Den
syndiga gamla människan — som till
föregångare har sju novellsamlingar och
åtta romaner — tyckes dock tyda på en
om också tillfällig afmattning. De små
skisserna ha ibland i all sin konstlöshet
för mycket rutin och förståndsmässighet,
det är som om känslan ej varit med helt
och fullt, och läsaren har därför svårt att
bli intresserad. Där röra sig figurer tyd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
