Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Tegnérs biktmoder. Af E. Wrangel. Med 11 bilder - VII - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72 E. WRANGEL.
ytliga gracer, som därstädes komma att
omfladdra er.» Så förmanades Tegnér
af biktmodern, då han skulle resa upp (till
undervisningskommittén) i början af år
1828. Tyvärr följde han icke rådet:
både i politiken och i sällskapslifvet
deltog han nu, liksom sedermera, blott allt
för mycket. Brinkman — som visade
sig mera »svartsjuk» om Tegnérs
vänskap än friherrinnan Martina — klagade
också snart öfver Tegnérs »förströdda
lefnad» i hufvudstaden.
Någon gång fingo ju de förtrogna
vännerna tillfälle att råkas. Så redan
sommaren 1827, då Tegnér var i Skåne;
och under vintern 1828—1829 träffades
de i Stockholm »några få men lyckliga
stunder». Äter och åter bjöds han till
Sireköpinge. Ofta uttrycker han sin
längtan dit — han är »ett brändt barn,
som icke skyr elden». När han skickat
henne sina 1828 utkomna »Smärre
samlade dikter», skref hon i sitt
tacksägel-sebref:
Åtskilliga af de nyare hafva lästs af mig
med en egen rörelse. De påminte mig lifligt
om de glada dagar, då jag vid eder sida lärde
känna dem i manuskript. Ack dessa äro
försvunna för att ej mer återkomma, ty mänskliga
lifvet delar allvarligt, strängt, fastän nyckfullt
med sina af ödet kringspridda barn. Hvar
samlas de väl åter?
Huru saknade hon icke hans umgänge,
och huru dyrbar var icke hvarje
hågkomst från honom! Så skref hon i maj
1832. Och på sensommaren följande
år, då Tegnér varit i Karlsbad, synes
hennes hopp hafva gått i fullbordan att
»få lefva litet solskenslif i snillets
närhet». Någon gång sägas de ock hafva
sammanträffat å Råda, där Tegnér skulle
hafva författat en eller annan sång af
Frithiofs Saga (i sådant fall redan under
1820-talets förra hälft) och där det
berättas, att en i ett fönster i »gula
förmaket» ristad inskrift »Martina von
Schwerin la pius belle» härstammar från skal-
den — man skulle annars snarare vilja
tilltro Brinkman detta lilla svärmeri.
Om sina egna bekymmer och de
viktigare händelserna inom familjerna
meddela de sig ofta med hvarandra.
Friherrinnan Martina skrifver om sin mans
ohälsa och sin oro för barnen. Hon
ber om råd t. ex. för Jules’ studier och
tillfrågar vännen om sin dotter Martinas
vittra anlag — denna »sällsamma natur,
djupsinnad, allvarlig och stundom poetisk»,
hvars slutna sinne skulle hafva godt af
att »upplösas i välljud och toner.». Varmt
deltager hon i den sjukdom och sorg,
som då och då hemsökte Östrabo. Och
slutligen kom hon åter en gång att tagas
i anspråk i rollen af biktmoder på samma
sätt som under deras första bekantskap
vid 1820-talets midt.
VIII.
»Ack, hjärtat är en planet, som irrar
kring ombytta solar; men det klara
förståndet och öfvertygelsen måste vara en
fixstjärna», utropar Tegnér i ett bref af
februari 1835. Det sista halfåret hade,
säger han där, i många afseenden varit
det olyckligaste i hans lefnad. Utom
den gamla hypokondrien hade nu mågen
Kuhlbergs död och Disas sorg nedstämt
honom och därtill »ett och annat af
andra orsaker som det inte hör hit att
omtala».
Biktmodern anade snart att det åter
var en »Henne» i fråga; och åter erbjöd
hon sig trösta »det oroliga, blödande
hjärtat», såsom hon skrifver i september
1835. Följande år upprepade hon sin
maning att han måtte meddela
någonting, »som talar hjärtats, förtroendets och
sanningens språk». Tegnér, som kände
behofvet att åt en förstående vän
anförtro sina »griller», ämnade också
personligen framföra sin bikt, men han blef
hindrad af göromål och besök. » Nu », skref
han till henne på hösten 1836, »har jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
