Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Tegnérs biktmoder. Af E. Wrangel. Med 11 bilder - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 E. WRANGEL.
MARTINA VON SCHWERIN D. Y.
HANDTECKNING af okänd. Tillhör friherre
We?’ner G. von Schwerin a Skarhult.
IX.
Ännu mot slutet af 1830-talet
uppmanade Martina von Schwerin sin
skaldevän att icke förgäta diktareuppgiften.
Flera år förut hade hon beklagat, att
han »glömt poesien för protokollerna» ;
men han svarade, att det var »bättre att
göra sin tjänst än göra vers», och han
konstaterade sedan sin »tilltagande
obenägenhet för poetisk produktion». Lyran
hvilade dock icke alldeles, många vackra
dikter kommo ju fram under dessa år.
Numera, det medgifves, var det oftast
någon yttre anledning som uppkallade
skalden, en yttre, som visserligen ej
sällan blef en inre.
Vänskapen till friherinnan von
Schwerin inspirerade ännu någon gång hans
diktargåfva. Öfver hennes svärmoder
Ebba Maria Lagerbring — om hvilken
Martina vittnar att »hon var en
förträfflig kvinna och älskades ömt af mig» —
skref Tegnér den bekanta versen om
»den store häfdatecknarns bästa saga»,
hvilken sattes såsom inskrift på hennes
grafvård i Mörarps kyrka, under det att
på Sven Lagerbrings marmorkista
derstädes gjordes en inskription på latin,
som Tegnér likaledes anvisat.
En händelse inom den Schwerinska
familjen, som djupt grep honom, kom
åter hans strängaspel att dallra af
rörande toner. Det var dottern Martinas
bortgång den 4 juni 1839. Sin bittra sorg
ger modern ett vackert uttryck i brefvet
till Tegnér af den 18 augusti: »Jag
förefaller mig som blott hälften af hvad jag
fordom var; den ädlare delen förmultnar
med henne i grafven.» Hon nek också
trösta sin stackars make, för hvilken Martina
d. y. varit »den uppmärksammaste dotter
och ömkansvärdaste sällskap». Hans
förlust var oersättlig, och ålder och lynne
gjorde det svårt för honom att finna sig
i olyckan; han »behöfver allt hvad jag
af själfbehärskning och lefnadsmod kan
till dagligt uppehälle meddela». — Ett
år senare följde han sin dotter i grafven.
Till Tegnér framförde hon sin
tacksamhet för att han både hjärtligt och
snillrikt visat, att väninnans smärta funnit
genklang inom hans »eget ädla bröst».
I juli hade han med några anspråkslösa
ord sändt henne sina »rim» öfver
Martina d. y. (jfr följ. sida). Man återfinner
dikten bland Tegnérs samlade »Till
friherrinnan Martina von Schwerin, vid hennes
dotters död». Skalden skildrar den
hädangångnas bildning, godhet och flärdlöshet,
han försätter sig in i moderns sorg, han
föres i tanken till det gamla, kära stället,
som för honom betecknar så många
mestadels angenäma minnen.
»Kom låt oss klaga samman»,
utropar han:
När månen stiger öfver Sirköping
i sommarnatten och sitt silfver snögar,
sitt vemod öfver Rönneberga högar,
och nejden lyss och tiger rundt omkring;
blott näktergalen gjuter genom lunden
sin stilla klagan uti midnattsstunden — — —
då låt oss se från någon tårepil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
