Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Mi fame. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MI FAME.
97
Det var hösten 1900 som själfva hans
majestät for förbi här en dag, och en af
de höga herrarna kommer uppspringande,
nå Josefin där visste förstås ingenting
och låter honom vänta i tre minuter,
minst tre, vi hade räkning på det sedan,
och aldrig ett ord sade han, gentile från
topp till tå, men så’na där — han fnös
— så’na där!
Ögonblickligen signori, förtviflad att
behöfva —.
Främlingen hade sugit och sugit på
sin tomma pipa, nu kastade han
tidningen ifrån sig, det var tydligt att han
aldrig läst på allvar utan följt med hvad
som försiggått. Han strök sitt skägg,
och ögonen glittrade litet oroligt, då han
nu log instämmande mot värden. Ett
leende som missklädde honom.
— Ecco, ändtligen till er tjänst, bäste
herre: vin, ost?
Värden lutade sig förtroligt öfver
disken: oss emellan, jag har lagrad
Val-policelli — 85 — från Veronatrakten, den
skall jag ge er men inte — han kastade
tummen föraktligt åt sidan och sköt ut
läpparna — åh långt ifrån.
Den främmande sprang upp, plötsligt
så muntert olik sitt hvilande själf, att
jag skvatt till. Alltjämt med kappfliken
behagfullt öfver skuldran började han gå
fram och åter framför disken, lade sig
in öfver och skrattade, det lät klanglöst
otrefligt, och pratade — en ström af
ord, dem jag inte riktigt fattade, blott
att han likt värden lade tummen bakåt
öfver axeln och sänkte rösten,
förmodligen berättade han historier om »så’na
där», om popolo basso, som sökte flyga
högre än vingarna buro. Ty den
smickrade värdshusägaren log af full hals och
nickade, allt medan han letade bland
buteljerna på en undangömd hylla. Den
dammiga flaska han slutligen valde
för-skref sig säkert så långt tillbaka i tiden
som möjligt.
Ord och Bild, ij:c årg.
Rummet stod nu mättadt af den
angenäma doften från soppan, jag kände det
för lockande att kunna motstå och
begärde en portion. Det blef brådska och
spring för att få in de rykande
tallrikarna i nästa rum, på dessa följde högar
af hvita bröd och ost, värden skar ifrigt
skifva efter skifva af den feta gula
stra-chinon, vägde dem noggrant och
borttog så litet som en nagelbredd
öfvervikt.
Främlingen tycktes ha glömt nektarn,
som väntade på hans bord för att i stället
åtaga sig rollen af pass-upp, han flög
från och till, slog upp dörren för de
bärande och stängde den igen, erbjöd
sig till och med som kypare, men då
tallriken af någon orsak skvalpade öfver
handen måste han med en ursäkt afstå.
Jag såg honom obemärkt föra handen upp
och långsamt aftorka den på mustaschen.
— Sic transit — min riddare med 16 anor
en lakejsjäl, kanske en fadd profryttare.
Jag sparade ej på själfspe, där jag sökte
få bukt med mitt förträffliga men ganska
obehöfliga mål.
På en gång gick mannen rakt på
disken och sade några lågmälda ord.
Värdens leende min stelnade. Han
drog upp sina penslade svarta ögonbryn
och sneglade på gästen. Denne fortfor
att hviska ifrigare. Med ett skratt stack
han armen under kappan och visade en
ut- och invänd ficka, medan andra
handen slogs ut nervöst beklagande: myntet
glömdt, en tillfällighet, hvad skulle han
göra?
Värden tycktes vid sin närgångna
granskning af kunden under den
oklanderliga herrekappan ha gjort vissa
upptäckter, som stadfäst hans misstankar, ty han
höjde rösten bestämdt afvisande:
— Nej, på det här stället kokas inga
kreditsoppor, sade han och skrattade.
Kvickheten gjord för mig, han hade i
hast öfverflyttat på mig sin förtrolighet.
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
