Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - David-motivet hos Michelangelo. Af Osvald Sirén. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i6o OSVALD SIRÉN.
DAVID. STATY I MARMOR AF DONATELLO.
/ Casa Mar t elli i Florens.
Tio år efter Donatellos död
uppställdes Verrochios bekante brons-David på
Palazzo Vecchios gård (1476). Den
utgör ett af de mest typiska exemplen på
det slags plastik, som var förhärskande
i Florens ännu vid tiden för
Michelangelos framträdande. Jämförd med
Donatellos Davidstatyer har företeelsen
blifvit spädare, graciösare, rörligare,
kantigare. Den unge segraren står icke
lugn och begrundande, han är snarare
stadd i framåtskridande, i en lätt, nästan
dansande rörelse, med de tunna benen
vidt åtskilda och vänstra handen i sidan,
så att den spetsiga armbågen pekar utåt
som ett bogspröt. På motsatta sidan
afskäres sidokonturen af det utåtpekande
svärdet, som han håller i handen. Den
breda öppningen mellan fötterna utfylles
med Goliatshufvudet, hvilket medför en
viss stadga åt den i öfrigt så ytterst
spröda figuren. Arbetet är
utomordentligt omsorgsfullt, en minutiösare
naturalisation är knappast tänkbar; trots
läder-kyllret framträda refbenen och
bröstmusklerna ; armarnas ådror, halsens senor,
den smilande munnen, de oregelbundna
ögonen, allt är gifvet med inträngande
skärpa. Och likväl — som helhet
saknar statyen något af den enhetliga
verklighet, som är nödvändig för att
framkalla intryck af betvingande
natursanning. Uppfattningen hvilar ej här helt
och hållet på verklighetens breda grund.
Det torde icke vara skäl att fortsätta
med mönstringen af quattrocentistiska
David-framställningar, ty vi ha redan en
föreställning om huru motivet i
allmänhet uppfattades och särskildt om det
slags naturalism, som blef rådande mot
sekelslutet och hvilken alltså bildar
bakgrunden till Michelangelos personliga
konst.
Den marmorgigant, som Michelangelo
förvandlade till en David, har föga
gemensamt med de tidigare
framställningarna af motivet. Det är icke längre en käck
herdegosse (vare sig med eller utan kläs
siska attribut), som besegrat en jätte, utan
i stället en jättelik, ideal ynglingafigur
i ett moment af plötslig
viljekoncentration. Det enda som motiverar
benämningen David är slungan, som hänger
öfver ena skuldran. För öfrigt: inga
attribut, intet Goliat-hufvud! Konstnären
har alltså åtminstone icke framställt
segraren utan ynglingen i ett moment före
striden.
De som reflektera öfver betydelsen
af denna figurs ställning torde i allmän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
