Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR. 169
gjorde att hvarje rolighet kom till sin rätt
och hedrade i hög grad Dramatiska teatern,
så vida man ej vill sätta idealet så högt,
att man helt enkelt fordrar ett så bra
utförande på en första klassens svensk
teater. Fyndigt gjord är motsättningen mellan
första och sista akten — fadern, som hjälper
sonen ifrån den lilla näpna slinka har
råkat ut för, och sonen, som sju år senare
hjälper fadern att lagstadga ett förhållande,
som han står i till en nästan onaturligt
adel kvinna. Hvarför måste hyggliga
älskarinnor vara så måttlöst ädla? Kanske för
att få tanterna att ursäkta deras
illegitimitet eller för att varna de ungdomar, som
fundera på något illegitimt så att de i tid
besinna sig och tänka: nej det här blir för
mycket moral för mina förhållanden, jag
kan ej bli ett nära nog komplett
dygdemönster för att få i fred bryta mot sjätte budet.
Herr Palme lyckades alldeles
förträffligt, det fanns i denna roli något af
bildning, af täkt, hvarmed våra skådespelare
ej alltid skämma bort oss. Briljant
spelades det gryende intresset för fru Holm,
framskymtande i hans sätt att taga hennes hand
mellan sina, och i det obehag han visade
att bli ertappad i hennes sällskap, skyldig
som han redan kände sig i sitt hjärta.
Herr Hanson var i uppgörelsescenen med
flickan och fadern mycket bra, på en gång
trotsig och generad, men han glömde i
sista akten allt för mycket att han talade
med sin far, det kom in något stötande, som
författaren ej torde ha åsyftat. Helt och hållet
författarens fel var väl däremot Camillas —
fröken Zanderholm — onaturliga
oförskämdhet. Slampans psykologi är mångsidig, men
att en dylik hoppetossa ej skulle känna sig
gripen, då hon inträdde i det allra heligaste i
grosshandlar Holms kontor, är väl alldeles
orimligt. Visserligen var kontoret icke ett spår
kontorsmässigt, det var lika galet uppsatt
som kontor bruka vara det på teatern, men
i allt fällt fall borde hon väl ha modererat
sin oförskämdhet något, hur söt hon än
var. Fröken Lindstedt spelade Agathe,
dottern i huset, en konventionell ung fru
med kapplöpningshästar och älskare, och
hvars smak, om man får döma af älskaren,
var under all kritik. En person med ensidigt
estetisk lifssyn förlåter henne emellertid allt,
ty hon var helt enkelt en elegant och
förtjusande kvinna af den sorten, som vi vilja
ha många af ej minst på våra teatrar.
Aftonens hjältinna var emellertid den
unga fru Annie Holm —- fröken Borgström,
hvilken med utmärkt auktoritet genomförde
sin roli utan att låta ett ord falla till marken.
En konsekvent fullkomligt riktig anglosaxisk
brytning gaf en ytterligare ärom åt den
lustiga och vackra om också, och det var
väl författarens mening, litet torra och
beräknande praktblomman från stora
världen.
Fru Charlotte Wiehes gästspel var denna
gång en desillusion. För den, som hade i
tacksamt minne alla hennes förtjusande
krumbukter i pantomimen Handen, uppförd
här 1902, var det nästan pinsamt att se
de automatiska rörelserna, lyssna till det
hväsande talorganet och betrakta ett spel,
som upplöst sig till någon sorts
grimaserande med publiken. Visorna, hvilka här
och där inlagts i pjeserna, sjöngos med fart
och god skola, och den franska texten, då
sådan förekom med ett ypperligt uttal.
Hvad den Lilla drottningen beträffar, kan
väl svårligen någonting naivare presteras.
Dessa boulevardherrar, som i naiveteten se
det fasansfullaste af allt, visa ibland en så
kostlig världsoerfarenhet, då det gäller
naturlighet och oskuld, att man får sig ett
godt skratt på deras bekostnad. Äfven
kärlek, d. v. s. de icke oväsentliga
afdelningar af densamma, som ligga utanför den
köpta, förefaller vara dem främmande.
Kanske kunde Larousse i sin nästa
upplaga ha litet grundligare utredningar på
orden innocence och amour, ty att dessa
författare ej utan konversationslexikon kunna
reda sig med sådana begrepp det är
tydligt; men lika okunniga som MM. Xanrof
och Carré äro i dessa stycken, lika
barnsligt ovetande tyckes herr Ranfts
skådespelare och regissör på Östermalmsteatern
vara om Venuskulten mellan Place de la
Concorde och Madeleinekyrkan.
Uppsättningens smaklöshet, toiletternas
småborgerliga tarflighet, kurtisens rustika och tafatta
former trotsa hvarje beskrifning. Kypare,
som verkade Pelle Jönstyper, serverade deras
majestäter på Splendid Hotel i Paris, och
allra galnast var salongen hos madame
Fleurange. Låt vara att det sällskap, som
samlas här, är litet tvifvelaktigt i moraliskt
afseende, men på ett område tål det intet
okorrekt — på toalettens. Damerna skulle
rodna vid tanken på stickade
underkjolar-och herrarna skulle blekna om någon kland-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
