Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172 CARL G. LAURIN.
ligt kär i sin egen hustru, blir ganska lätt
ursinnig och kan vara en ganska hygglig
karl i alla fall. Det skall äfven vara
ganska förbenade moralister, som kasta sten
på fru Ingrid för att hon ej hann eller
nändes draga upp kärleksplantan innan den
vuxit sig fast i hennes hjärta. Detta: der
hat recht und die hat audi recht gjorde
emellertid den stora publiken osäker och
missnöjd. Den vill ha svart eller hvitt.
Löjtnanten, herr Fröberg, borde nog
ha varit mera militäriskt stram, men sade
sina korta repliker med verklig passion. —
Yrkespolitici ha vi ganska få af i
Sverige. S. A. Hedin och nu herr Hiller
äro snart sagdt de enda jag känner. Herr
Klintberg fyllde emellertid Hillers roli ej
utan förtjänst. Som f. d. vacker jungfru,
hvilken under sin äktenskapliga period med
aflidne Krans nödgats, som hon sade, skaffa
sig det lilla roliga hon haft själf, var fru
Fahlman synnerligen lyckad. De båda
barnen spelade betydligt bättre än hvad
barn på teatern pläga och gjorde ej det
otrefliga intryck man så ofta får af små
flickor och små parflar på scenen.
Som helhet hade man af Tor Hedbergs
pjes fått det intrycket, att man hade alla
skäl till tacksamhet för ett starkt verk,
hvilket med lifsvisdom och hjärta talade
om väsentligheter som verkligen angå oss,
ett stycke utan schablon och
konventionalism berättande om de faror, som kunna
dyka upp i vårt lif, om de konflikter vi
själfva äro utsatta för, och hvilka därför
från scenen väcka den hjärtklappning, som
jag förmodar att en författare främst
sträfvar att framkalla.
Själf har jag aldrig erfarit en så
stark rörelse för någon svensk pjes som för
detta rika och vackra drama.
Ett sällsynt tillfälle till nya och starka
skönhetssensationer gafs genom det
japanska gästspelet. Tyvärr var jag ej i tillfälle
att se Regeringsspionen, hvilket stycke af
många ansågs för det mest dramatiska af
de stycken, som uppfördes. Troligen var
det sällskap, som visade sig här i Europa,
ej af de förnämsta i Japan — åtminstone
lara härvarande japaner påstått så, men det
intryck man fick af den starkaste kultur,
den mest utsökta smak i dräkter och
rörelser var alldeles rikt nog för att försona
en med de dyra biljettprisen. Det, som
mest slår den oinvigde, är den prägel af
manlighet parad med skönhet, som ligger
öfver det hela. Männen verka som
blank-slipade svärdsklingor, hårda, viga och
försedda med en lifsfarlig hederskänsla. En
japansk samurai är ömtåligare i sin
»pun-donor» än en spansk cabellero. Sådana
stridsscener, som här bjödos, har jag aldrig
förr skådat, och hela den öfriga
framställningens blandning af stilisering och
realism är så sammanhängande med den
japanska bildande konsten, att man efter en
timme tycker sig fatta de japanska
konstverken bättre än förut efter årslångt
betraktande. Allt andas själftukt, uppoffring,
aristokratisk förfining hos dessa japanska
hjältar. Man förstår genast att ett folk
med sådana egenskaper måste vara
oemotståndligt och gripes af ångest att all denna
moraliska och estetiska odling skall
fördärfvas af vår europeiska parvenykultur
och barbariska fulhet.
Hur nobelt tog ej i Gets käns kämnd
baron Kosugi Takakage emot sina gäster,
hur elegant kröpo ej dessa ikring på
golfvet, och hur älskvärdt ägnade ej den unge
Chorkiche sin hyllning åt den lilla dockan
Ossade, som med sitt stiliserade pip och
kvitter tog sig ut som en liten fågelunge
bland skarpnäbbade roffåglar. —
Dödsscenerna, hvilka eljes bli så tråkiga på
teatern, få här ett skönhetsvärde, som leder
tanken till de gamla grekiska och
romerska berättelserna om död och själfmord.
Ögat fick dessutom hela tiden fråssa i de
vackraste färger. Man skämdes, när man
hörde, att dessa japanska skådespelare
besökte vår opera och tänkte på hur de skulle
hånskratta åt den europeiska
klädståndselegans och kattguldsprakt, som vi nöja
oss med. Det stiliserade rörelseschema,
hvars efterföljd utgjorde en så väsentlig
del af den japanska öfverklassens bon ton,
och som mäktigt bidragit att alstra den
beundrade japanska själfbehärskningen,
kommer till synes i de här meddelade
japanska teckningarna. Dessas
öfverenstämmelse med de japanska skådespelarnas
ar-kaiserande rörelser voro i ögonen fallande
Äfven de två damernas behagfulla
kråm-ningar förde tanken till de finare japanska
hetärernas inemot våra dagar fortsättande
bruk att imitera 900-talets rörelseformer.
I stycket Harakiri såg man scener
ur-de stora släktstriderna på 11 oo-talet under
Yoritomos regering. Nationalhjälten Taira
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
