Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Oscar Levertins »Kung Salomo och Morolf». Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR LEVERTINS »KUNG SALOMO OCH MOROLE». 175
Snöpningen må rata
frö och ax och vif.
Kvinnohat är hata
sitt och alltings lif.
Midt i denna djupa förtviflan, som
bemäktigat sig Salomos själ, gripes han på
nytt af kärlek. Han älskar den
sjuttonåriga Sulamith. Och denna kärlek hos
mannen, som redan sett sina bästa
ungdomsår förrinna, är fint karaktäriserad och
nyanserad: #
Morolf, nu som ständigt
älskar jag igen,
blott mer djupt, eländigt,
som man gör det se’n
själn af ålderns syra
sina brännsår fått.
Och underbart vacker är denna
Månskensnatt skildrad, i hvilken Salomo, ännu
en gång yngling vorden, utbrister:
Världsfamnande och tjugoårig skrider
jag nattens månväg till min Sulamith.
Men Salomos lycka blir inte lång.
Halft af okynne bortröfvar Morolf
Sula-miths hjärta. Därmed är Salomos öde
besegladt. Hans ungdomstid är förbi och
nu vill han fly från passionerna upp på
filosofernas berg:
Jag åter blir betraktaren, som skådar
med kyligt leende på världens gång,
som vändt i handen alla spelets trådar
och känner texten till dess dockors sång.
Denna tanke varieras nu i flera sånger.
Han tager afsked af Sulamith, han
skiljes från Morolf utan att rikta en enda
anmärkning mot hans färd. Och så når
Salomo fram till »den djupa ensamheten»,
som höfves filosofen, hvilken älskar att
från fjällets tinnar och i dess svala luft
betrakta människohvimlet där nedanför och
drömma om evighetens gåtor.
Och nu följer några af samHngens
vackraste sånger, hvilka bjuda fragment ur
Salomos lif. Bland dessa bör man, om man vill
fasthålla tråden mellan de olika sångerna,
lägga märke till den som handlar om
Salomos och drottningen af Sabas sista möte.
Den är en slags pendang till sångerna om
Sulamith. Och äfven den framhäfver en
karaktäristisk yttring ur Salomos lif på
gränsen mellan ungdom och ålderdom.
Han har förut sökt föryngring och
förnyelse vid den sjuttonåriga Sulamiths hjärta,
men han har icke ägt kraft att fasthålla
henne. Nu går hans tanke i en annan
riktning • han begär icke en älskarinna utan
en väninna. En kvinna, som kan göra
honom sällskap på vägen ned emot de
dödas dal, och i hvars följe han kan
utbyta tankar och betrakta tingen. Han
vänder sig till drottningen af Saba, hvars
kärlek han en gång ägt, med hvilken han
fordom delat ljuft och ledt. Men åter
stötes han tillbaka. Drottningen svarar:
... ej glömskans gräs kan gro
öfver eld, som har fått brinna.
Aldrig kunna man och kvinna,
älskare och älskarinna
vara vänner, Salomo!
Äfven henne har Salomo glömt bort
mellan sina tankar — och hon har gått
sin egen väg. Sådan är kvinnans gåta:
Män, som evigt dikta, veten:
hon är kroppen, verkligheten
sanningen och bitterheten.
Jag dig älskat Salomo!
Som sagt, det är särskildt i dessa senare
dikter som Levertin får luft och versen
blir bred och mäktig. Men det finnes
underbart vackra saker mångenstädes i
denna diktsamling. T. ex. Salomos
mor-gonhymn:
Från pannan ljusa morgonvinden
nu fläktar drömmens tyngd och dvala . . .
Särskildt den andra strofen (om man
undantager de tre sista verserna, som äro
för kraftlösa) med dess för Levertin
egendomliga användning af
medeltidsföreställningar, är full af outsäglig stämning. Den
verkar som en gammal målning:
Jag ser på gyllne skyars trappa
med draget svärd, som blodadt skiner,
med purprad, pärlmohäktad kappa
och flamrödt pannband af rubiner
nu dagens stridsman Asraél.
Du morgonrodnans ängel, hell!
Det svarta mörkrets drake fall.
Och härlig är Drömmen om mullen
och vindarne, som helt enkelt har sin egen
säregna plats bland det yppersta svensk
lyrik äger. Ett högstämdt ode, där
gammal judisk tro och modern världsåskådning
smälter samman, en dödsspalm med något
underligt mörkt och dystert och
gammaltestamentligt öfver sig. Redan första an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
