Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Den svenske solguden och den svenske Tyr. Af Josef Helander. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i?8
JOSEF HELANDER.
garde döljer sig bakom sitt vapen,
solen.
Som det personligt fattade stridande
ljuset hade Tyr sitt ursprung rotadt i
den centrala solgudomlighet, som med
häfdens rätt riktade och sammanhöll
bronsålderns föreställningsliv Men under
stigande differentiering framträdde Tyr
allt starkare som den verklige
krigsguden, hvilken enligt Lokasenna (38) icke
dugde att vara medlare mellan männer.
Inom den öfliga romerska åskådningen,
som erkändes både af germanska och
söderns folk, hade han häraf sin gifna plats.
»Præcipuus deorum» Tyr öfversattes med
Mars hos latinska författare (t. ex.
Tacitus, historia IV,64 ; Jordanes, Getica kap.
5), liksom svenskarna omvändt benämnde
dies Mar th tisdag efter Tir, »örlöghisgud».
Kombinationen af en ursprunglig
solkult och dyrkan af krigsguden som en
därmed befryndad högste gud afspeglar sig
osökt i den totaluppfattning af svensk
eller nordisk gudatro, som Prokopios
meddelar från omkring 550. Trovärdiga
män från ön Thule — sannolikt
öst-skandinaver, som drefvo handel på
Miklagård — hade berättat honom, att solen
under 40 dagar kring midsommar
stannade kvar ofvan horisonten och att åter
vid midvintern landet var försänkt i
mörker under lika lång tid. När man
af månens ställning på himlahvalfvet
beräknade, att 35 dygn af den mörka
tiden förgått, sändes spejare upp på de
högsta bergen, emedan man enligt
Prokopios’ utläggning fruktade, att solen skulle
för alltid öfvergifva landet. Då
spejarne göra tecken till folket nedanför, att
de inom kort få skåda solen, fira de
ännu i mörker bidande thuliterna detta
lyckliga budskap med en solfest, som
årligen upprepas och af alla deras fester
är den största.
Man återfinner i denna uttrycksfulla
skildring af den månadslånga sommar-
dagen och natten, som vintrade öfver hos
nordborna, en intim blandning af
natur-åskådning och naturmyt. Den bildade
fornvärlden undrade ända från Pytheas
dagar öfver det thulitiska dags- och
nattfenomenet, och historien därom
upprepades gång efter annan via Plinius
och Jordanes ända fram till Ericus Olai.
Antikens frihandsmålningar öfver Thules
underland bibehöllo sagans förstoring,
därför att de nordiska resenärer, som kunde
utfrågas, själfva fruktade vintern med
dess omätta välde och dess jättar eller
ulfvar, hvilka voro solens och ljusets
fiender. De 40 dagar, under hvilka
solen var borta och hvilka ännu hade sina
märken på runstafven, kunna icke förstås
annat än som en naturmytisk episod ur
den animistiskt fattade solens lif. Då
andra solmyter försvunnit, öfverlefde
denna som nära förbunden med en
kult den egentliga soldyrkans tid, och i
midvinterns solfest med dess sunnablot
gaf man sin hyllning åt den kroppsliga,
värmande, närande och lifgifvande solen,
hälsad med religiös andakt och
mottagen som en återvändande segrare, som
utstått faror till lifvet och räddat sig
från sina fiender.*
* Länge efter det att en gud bortfallit ur
ett panteon kvarlefva hans efterverkningar i
folkmyten och kulten. Af bristen på
solsymboler eller solmaktens öfvergång till personliga
gudar kan icke omedelbart slutas till soldyrkans
upphörande. Då bronsålderns solgud trädde
tillbaka, utgjorde midvinterns solfest (jfr om
denna Oscar Montelius i Svenska
Fornminnesföreningens tidskrift IX:i) en hyllning åt flera
gudar, som voro hans arftagare. Möjligheten
af en dylik öfverflyttning exemplifieras bäst af
de kristnes anpassning af Kristi födelses fest
efter den hedniska midvintersfesten, hvars
hedniska traditioner fortlefva i många ännu öfliga
bruk. Den forntida tron på en lefvande och
verksam solgud har ock andra ännu skönjbara
spår. Som bekant är veckans första dag
uppkallad efter solen, isl. sunnudagr, tyska sonntag,
svenska söndag. I alla nordiska land talar man
om söndagsbarn såsom särskildt lyckligt ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
