Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Den svenske solguden och den svenske Tyr. Af Josef Helander. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
JOSEF HELANDER.
kannibalisk åtrå efter blod och offerbyte.
Tacitus berättar, att hermundurerna efter
segern offrade till honom alla fångna män
och hästar. De norrifrån kommande
cim-brerna och teutonerna, som med vildt
raseri kastade sig öfver sina krigsfångar,
söndersleto bytet och spådde nya
blodiga segrar ur fångarnas blod,
inspirerades af en gudom efter samma grundtyp,
och om likartade barbariska
krigarcere-monier till gudomens ära erinra de
nordiska mossfynden från
folkvandringstiden. Samma kultiskt sanktionerade
förstörelselusta firade bland goterna sina
orgier under krigsgudens hägn. Enligt
Jordanes menade de själfva, att Mars
hade sitt upphof från deras folk. De
tjänade honom med en hård kult, som
förnämligast uttrycktes därmed, att
krigsguden skulle blidkas med människooffer.
Förstlingen, af allt rof helgades åt honom,
och segertroféerna upphängdes i träd.
Af framställningen är uppenbart, att
denne krigsgud var goternas högste
gudomlighet. De båda samtida skribenterna
Jordanes och Prokopios röja en
otvetydig samstämmighet i tecknandet af
krigsgudens typ. Främst af alla thuliternas
offer till den högste guden räknar
Prokopios den förste i krig tagne fången
— en åt guden på förhand utlofvad
förstlingsgåfva, med hvilken man
betalade hans bistånd. Offret gjordes ännu
behagligare genom ett kvalfullt dödssätt,
så att fången icke slaktades med knif
utan hängdes i träd, sargades i
törnesnår eller undergick annan utstuderadt
smärtfull martering.
De råa dragen af den krigsgud, som
dyrkades i Sverige, äro till gestalt och
kult för likartade med den hufvudtyp,
som under benämningen Mars återfinnes
inom andra germanska områden för att
icke ett sammanhang skulle förefinnas,
och denne germanske krigsgud gör
Prokopios’ skildring ännu mer trovärdig. Kan
sammanhanget pä mytens område
utsträckas ända därhän, att gemensamma
drag under århundradens vandring
uppstått mellan skyternas, nordgermanernas
och kelternas krigsgud, så kunde man
ock med en visserligen djärf analogi
utfylla Tyrs offerritual genom en erinran
från Herodot. Denne berättar, att
sky-terna vid offring af krigsfångar till Aräs
»afskära högra armen invid axeln på de
offrade männen och kasta den upp i
luften», sannolikt för att erbjuda bot
för den enarmade gudens skada. Det
ligger då icke fjärran, att svenskarnas
pinliga behandling af krigsfångarna
afsåg ett symboliskt förkroppsligande af
gudens smärtor, då han beröfvades sin
högra arm, och att samma ceremoni
att återgifva guden den felande armen
ingått i deras ritual.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
