Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Böljor. Af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BÖLJOR.
207
stranden, så jag vågar inte gå ut.
Människorna vandrar i två långa rader, en
ut och en in, ett par i ledet på den
smala gatan mellan häckarna framför
våra täppor. Här bor vi nämligen hvar
i sitt lilla hus, som alla ligger på rad
under den skyhöga brinken. Och
framför fönstren har hvart hus en strimma
blomstersådd jord, till fröjd för oss
själfva och till prål för de andra. Så
kommer gatan med sitt band af släta
stenar i midten och kullriga långs
sidorna. Men utanför gatan ligger vår
egentliga trädgård, bakom en låg häck,
lång som framsidan af huset och nästan
lika djup. Och den går ända ned till
vattnet.
Om hvardagarna råder här nere en
hemtreflig stillhet, men hvilodagen är
bråkig. Det var också en söckendag,
på en sysslolös upptäcktsvandring, som
jag fann denna gömda vrå och fick
längtan att bo där. Här hvilas, och som
mitt arbete närmast liknar hvila, borde
platsen passa för mig. Invånarna är
mest vidtbefarna sjömän och deras
kvinnor, folk som lärt sig vänta och vara
ensamma, människor som sett för många
för att känna nyfikenhet efter fler. Och
om sina kära, som inte är hemma, vet
de väl hvar de varit och kanske hvart
de skall hän, men inte hvar de är. Ty
skeppet går öfver böljorna . . .
Men midt emot vid hinsidans strand
ligger ett rämnadt skrof, kördt upp i
sanden. Det är ångaren Athabaska,
som blef påränd och satt på grund en
natt, då ebben var svår och en
engelsman på utgående prompt ville fram i
den fara han valt mellan bankarna.
Athabaska ligger stilla, medan den
öfriga flottan brådskande kilar i väg i
allehanda ärenden.
Rent ut sagdt liknar jag detta gamla
vrak. Jag är strandad som det och
brusten och vemodig. Och som mina
japanska kallsbröder aldrig förtröttas att
ta berget Fuji-Yama i alla dagrar och
manér, så har jag Athabaska, som ett
ironiskt själfporträtt, på hundra blad i
mina portföljer. Från alla sidor har jag
tecknat det, ty ofta ror jag öfver och
går i land, när det är ebb, på marken,
som sträcker sig milsvidt bort mot
skogarna kring Harburg. Där tar jag
det, med en silfverstrimma bakom och
de bevuxna höjderna hinsidan floden
som grund. När jag kommer hem om
morgnarna, het i hufvudet af allt det
onda jag om natten gjort där inne i
staden, sätter jag mig, nu när det blir
så tidigt ljust, vid stranden och målar.
Då känner jag färgen annorlunda än
eljest, min själ är blank som en spegel,
den återger valörer, som inte Satan själf
skulle få grepp på i hvardagslag. Och
i kvällningen, när jag klättrat upp för
Himlastegen och gått på den gentila
landsvägen åt Blankenese till, då tar
jag också, när jag kommer hem, fram
mina grejor, mest kol, och tusch bära
ibland.
För ögonblicket faller det sig bäst för
mig att försjunka i mångfalden kring
det ena. Ja, sannerligen är det inte
besynnerligt, hvilken oändlighet af taflor,
som ligger gömda i en enda vy . . .
Jag förmodar att den, som endast
älskar en kvinna åt gången, ser på
henne som jag på Athabaska. Om vraket
varit en kvinna . . . Då hade jag kanske
älskat henne.
Fredag.
Det här lifvet är skadligt. Nu är det
tredje natten jag ragglat genom S:tPaulis
krogar och tingeltangel i följe med de
otroligaste kontorister och deras
sömmerskor. Ensamheten och den ömma
själavård, jag ägnar mig här ute,
hämnas med att dra mig in till lyktor och
larm, när det stillnar och mörknar i mitt
rum. Som en rymmare smyger jag upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
