Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Böljor. Af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BÖLJOR. 209
har frigjorts från behofvet efter dem som
förnedrar. Jag törstar inte mera efter
ett rus för att hvila, förgäta det högsta
inom mig, när det tonat länge och rent.
Ty i dess ställe tänker jag på henne.
Hur tärande att vi, som måste vara
ensamma för att kunna svinga oss upp
till skapandets eldhimmel, tvingas söka
öron för våra ord och speglar för våra
känslor bland de gemena!
Ty hvem af de gode kan nöjas med
oss blott när så täckes vår nyck, när vi
sinat, när vi värdigas leka en stund ?
Men så förnöjsam tycks denna flicka
vara, därför att hon inte kan gå.
Ett par dar.
Det blir en svår tillställning, när det
en vacker dag far i mig, att jag måste
resa min väg. Bref och sånt där är bära
änden på löpknuten, som man stryper
den dödsdömda i. Den kan vara af
olika längd, men öglan ligger där den
skall, om halsen, färdig att snärja till.
Jag glömmer henne aldrig. Det har jag
redan sagt, med en vers af Keats, som
modern inte förstår.
Men hvad hjälper det. I själfva
verket är det en blunder af ödet att hon
inte kan gå. Om jag visste ifall det
gick öfver!
Jag har ofta rullat henne in till Altona.
Särskildt i backen vid det förbannade
Siegesdenkmal, med kanoner och franska
motgångar på, kan det behöfvas en
karl för gumman till hjälp. Jag har
följt dem genom Paille-Maille och vidare
in åt staden. Då har gumman sagt mig
farväl, så jag vet inte hvar de bor.
Men det har inte varit i riktning mot de
förmögna kvarteren som hon försvunnit.
En gång fick jag hålla hennes hand,
under förevändning att jag tänkte gipsa
den. Det kändes nästan som den gången
jag gick till nattvarden. Det är nog
sagdt — sapienti. Något lidande och
Ord och Bild, ij.e årg.
något oändligt hvitt. Och svalt och
mjukt som körsbärsblommor.
Midsommar.
Det skedde mycket förr än jag väntat
och annorledes. I dag är det en vecka
sedan.
De kom hit ner den dagen, fastän
gumman inte var kry, och trots värmen,
eftersom de lofvat mig det. Borta på
vägen, vid Himlastegen, sjönk
gumman ihop. Jag rusade ner till floden
och blötte min näsduk, som om det
kunde hjälpa. Hon ville inte vakna, men
hon var inte död. Flickan sade:
— Det är inte första gången. Sist
låg mamma tre månader på sjukhus för
detsamma. Jag ser det är det.
Jag var inte rådvill, för jag blötte
ideligen hennes panna, men jag var
rådlös och tyckte det var sorgligt.
Ingen människa syntes till — de är
sällan till hands, när de behöfs. Jag
reste mig upp och började fundera.
— Jag bär henne hem till mitt
—-sade jag. — Men då måste jag lämna
er ensam.
Hon sträckte ut sina händer i ångest,
jag tog dem, hon drog mig ner till sig,
jag böjde mig. villigt. Och som hon
vände sina läppar emot mig, gaf jag
henne en kyss. Hon hviskade, nästan
ohörbart:
— Min ... o, min . . . älskade.
Hennes ögon bekräftade hur
oemotståndligt hon talat sant. Vi kysstes
igen. Vi glömde, det var blott några
sekunder, men vi glömde oss själfva
och modern och allt. De männ isko frön
som lefver inom oss, hvad kan de inte
bringa en människa till . . .
Jag ville söka upp en telefon, ringa
någonstans på ett brandskåp för att få
en ambulansvagn. Hon sade mig hvilket
sjukhus modern varit på förr.
Sedan jag skjutit rullstolen in i
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
