Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner. Av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA ROMANER. 231
odikteriskt än en del af det som nu
bjudes under etiketten historiska romaner,
verk där ofta grundliga kunskaper och
historiska miljöskildringar omsorgsfullt
drapera bristen på psykologiska grundmotiv,
på lefvande mänskor bak de historiskt
bestyrkta händelseförloppen, onyttiga
mellanting mellan kulturhistoria och dikt, utan den
förras exakthet och utan de flöden af
personligt lif, som ensamt skänka konsten evighet.
Hvad nu Lundegårds stort anlagda
roman Drottning Margareta beträffar, så
hör den icke till dessa ofvan
kännetecknade amfibierna. Den är ett verk af
omfattande studier — åtminstone för så vidt
en lekman kan döma —, och författaren
har gifvit sig mycken möda att ge en bild
af den invecklade politiska situationen i
Norden, men den är buren af ett starkt
och öfvertygande grepp på
hufvudperso-nen och af en liflig och frisk fantasi, som
glimtvis når verkligt högt.
Drottning Margareta, konungadottern och
landsmodern, växer upp för oss ur
Lundegårds bok med allt klarare och säkrare
drag. Kastboll för ödenas hvälfning och
egennyttans eviga kamp, dömd att se sina
käraste och närmaste som offer för
främmande och hårda viljor, lär hon sig tidigt
att spåra sammanhanget mellan
händelserna, lär sig inse, att i det spel, som hon
är född att spela, kommer allt an på
klar-ögdheten oeh den kloka hänsynslösheten,
den sluga och ihärdiga handlingskraften.
Redan som ung når hon den kostliga
visheten, att äfven den rättvisaste och bästa
sak behöfver mera än riddarglorian af
öppenhet och oegennytta för att segra, att
den i världens vrånghet bäst skyddas med
att slutas i ett förteget och pansradt bröst,
att mänskorna villigast och djupast böja
sig för rätten, när makt står hög och
väldig bakom. Vackert och fint tecknar
Lundegård den inre renhet, det äkta
patos, som lefver i denna oförfärade
intrig-makerska. Eldprofvet för henne är
uppgörelsen med sonen, i hvars namn hon
handlar, då han i ungdomligt naiv
förtröstan på sanningens och det goda
uppsåtets makt vill klippa hennes fint hopspunna
väfnad tvärt af och börja ett nytt spel
med öppna kort. Hans plötsliga död blir
fulländningen på den själfuppoffring för
sitt lifsverks skull, som hon tagit sig på:
i stället för att sörja och gråta vid den
älskade sonens bår måste hon dra ett
andedrag af lättnad öfver att den fara, som
i hans egenvilja hotade hennes stora dröm,
är förbi, och hon måste, glömsk af sin
smärta, handla, handla kallt och snabbt.
Med all rätt låter Lundegård den första
delen sluta med denna scen, ty härmed
är hennes vördnadsbjudande personlighet
färdigvuxen, det sista tviflet öfvervunnet;
torneringens skyddande visir faller ner
och döljer kvinnoansiktet därbakom.
Allt i Lundegårds bok intygar omsorgen
och klokheten vid verkets planerande.
Begränsningens konst finnes där åtskilligt af:
i stället för en sammanhängande bred
skildring har han gifvit knutpunkterna, de
typiska ögonblicken, i stället för att
omständligt återge miljön har han försökt
gripa de få fascinerande dragen, som ge
färg och stämning. Ibland är
arrangeringen för uppenbar, såsom t. ex. när han
inför den urspårade klerken Bene Korp
endast för att låta borgarna berätta för
den vetgirige främlingen gången af det för
Norden viktiga ränkspelet mellan Margareta
och de holsteinska hertigarna. Men äfven
en sådan litterär schackpjäs är sedd med
fantasi och i detta fall med frisk humor.
— I hela Lundegårds teknik röjer sig
uppenbart påverkningen från Heidenstams
historiska diktning med dess suveräna och
säkra grepp, dess på en gång storvulna
och impressionistiska framställning. Rent
stilistiskt är inflytandet äfven märkbart.
Hur heidenstamska äro icke perspektiv och
linjeföring, ja själfva satsrytmen i ett
kapitelslut som detta: »Vindbryggan sjönk
rasslande öfver grafven, hästhofvarna
dånade doft mot plankorna, och med
aftonsolens sista glimt brinnande i
hjälmkammen red kung Magnus leende söderut,
följd af sitt folk.» Men Lundegårds
roman har icke den inre sammansmältning,
den monumentala fasthet och afrundning,
som Heidenstams intensivt glödande
inbillning ger åt hans verk; figurerna äro
liksom sedda utifrån, fast sedda med
målar-blick och med fantasi, då Heidenstams
gestalter däremot äro som framsprungna ur
det skaparkaos, som absorberat och
omsmält hela stoffet, genomträngande det med
själ och eld.
Men det vore å ena sidan orättvist att
jämföra Lundegårds i stort sedt förträffliga
bok med det monumentalaste i vår sven-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
