Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner. Av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA ROMANER.
239
manna splittringens och misstrons ända icke
har någon del i Steinerts öde. De
orättvisa och oförstående domar, som fällas af
hans meningsfränder öfver de handlingar,
som han begår i sitt öfverhettade och
utpinade tillstånd, kunna då mycket mindre
påskynda hans undergång, som han icke
ens får reda på dem. För så vidt
Geijerstam velat ge ett exempel till sin tes, har
han alltså gripit miste, och denna känsla
af att författaren i utvecklingen af de
händelser, som han skildrar, ser något annat
än hvad läsaren af logiska och psykologiska
skäl vill gå in på att se i dem, minskar i
hög grad det intresse, som Oskar Steinerts
historia i sig själf påkallar.
Ty det är den tragiska
äktenskapsromanen, berättad i den lugna och afvägda
ton, som är Geijerstam egen, hvilken
utgör det konstnärligt bärande i »Farliga
makter». Man kan visserligen tröttas af den
nebulösa halfdager, söm omsveper personer
och händelser, och där icke en enda situation
eller replik står klar och skarp, man kan
anmärka mot den böjelse för ett uttänjdt
och resultatfattigt psykologiserande i
abstrakt form, som ibland tränger sig i
förgrunden, men trots det omskrifvande och
opregnanta i Geijerstams teknik når han
dock särskilda verkningar, som stå i
samband med hans personliga läggning. Där
är en allsidighet och fyllighet i hans
människoskildring, som sammanhänger med hans
motvilja att framhäfva den klara och
begränsade yttre konturen; att vinna
pregnansen till det pris, som har blifvit blott
alltför kurant: ytligheten, är för honom
oändligt främmande. Det är ofta som om
Geijerstam tvekade att låta sina gestalter framgå
ur en med allmänna psykologiska drag
kännetecknad sfär till full personlig och konkret
bestämdhet, just därför att det klart och
tydligt formulerade så ofta är en orättvis
chargering af den böljande och föränderliga
människosjälen. Det är en för Geijerstam
egendomlig varsamhet och ömhet i teckningen
af t. ex. Oskar Steinert; framspringande
och dominerande drag saknas, men hvad
som förloras i tydlighet, vinnes i rikedom
och bredd. Och denna starka vilja till
konstnärlig rättvisa är kanske också orsaken
till den brist på sträng och konsekvent
motivering, som förut vidrörts; för den som
icke vill ge en endast yttre och skenbar
klarhet, vunnen genom undanskjutande af
vissa moment i den själsliga
förändringsprocessen och konsekvent framhäfvande af
andra, för honom kan det vara frestande
att bli kvar i en oviss och obestämd dager.
Men är detta drag karaktäristiskt för
Geijerstams temperament, så kan man med allt skäl
sätta i fråga, om icke samhälls- och
tendensromanen fordrar den motsatta egenskapen,
fordrar ett djärfvare och tilltagsnare
konstnärslynne i och för anordnandet och
sammankedjandet af den bevisföring eller
analys, gifven i människoödenas konkreta
exempelform, som konstarten kräfver.
Man frestas allt som oftast rent af att
tro, att Geijerstam icke heller afsett något
annat än att berätta ett äktenskaps historia,
med rent yttre anslutning till sociala och
politiska företeelser, i syfte att bereda sig
tillfälle till uttalanden i dessa ämnen. Men
mot detta antagande strider icke blott titeln,
utan äfven det förhärskande sätt, hvarpå
dessa samhällsanalyser formats till ram kring
det hela. Sådan den nu föreligger, gör
boken ett intryck af vanmakt: det är
som om författaren velat gifva sitt ämne
en större betydelse och en högre syftning
än hvad som låg i dess natur.
Frågar man sig nu, huru författaren,
med utgångspunkt från sin allmänna tes,
kommit att behandla ett speciellt fall, som
alis icke är adekvat med den samhälleliga
upplösningsprocess, hvilken han velat skildra,
så är svaret förmodligen, att det berott på
hans konsts omutliga och vederhäftiga
realism, med andra ord att hans konstnärliga
sanningskärlek fört honom i strid med hans
teoretiska öfvertygelse. Han har haft för
afsikt att skildra Oskar Steinerts öde som
ett led i det isolerande inbördeskrig, som
för honom tett sig som det utmärkande för
nutidens andliga lif, men ställd inför den
konstnärliga uppgiften, har han nödgats att till
förklaring för Steinerts undergång tillgripa
en helt annan och individuellare motivering;
den andra allmännare, som skulle sätta hans
lifs historia i samband med tidens, går nu
jämsides med den förstnämda som en
dekorativ tillsats utan verklig konstruktiv
uppgift. Ty i själfva verket — och därpå beror
alltså i sista hand svagheten i »Farliga
makter» — är den uppfattning af det
nutida Sverige, som Geijerstam utvecklar och
som är grundtanken i hans bok, en
overklig konstruktion, hvars absoluta pessimism
nästan gör intryck af att ha sin rot i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
