Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Gagnef. Skisser af Anna Maria Roos - I. Tillas-Per
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN GAGNEF.
253
Jag lofvade att göra det, så snart
jag fick tillfälle att ta ut dem på piano.
Efter den första visan med sin
skakande tragik och den andra med sin
ljuft vemodiga stämning ansåg nu
Tillas-Per, att vi kunde behöfva få någonting
muntert. Och så stämde han upp med
kraftig röst och käck uppsyn:
Där finns en kulla i våran by
så väl som uppå Leksands Brändo*,
och annan luri lej och annan luri lej
och sjung faroli, faroli lej —
så väl som uppå Leksands Brändo.
Där kom ett skepp ifrån Leksands Noret,
som var belastadt med kulldo,
och annan luri lej och annan luri lej
och sjung faroli, faroli lej —
som var belastadt med kulldo.
— Se, di säjer »kulldo» i Leksand,
meddelade Tillas-Per.
— Det var en rolig visa, sade vi.
— Ja. Och en sa’n melodi se’n’,
sade Per. Di har inte så’na melodier
nu. Nu ä dä ingen som bryr sig om
de gamla visorna, tillade han dystert.
Nu kommer di från lägran
(bevärings-lägren) med sina nya viser, som ä som
huppetihupp — inte ä dä några
melodier inte. Di har ingen ton. Men de
unga, di bryr sig inte om å höra di
gamla visorna nu. Di unga, di ä så
stus-si’a nu för tiden. Och som di går se’n!
Di går int’ som dä ä naturligt, utan di
går så stussigt.
Men nu ska ni få höra en annan visa:
Ja, fleckorna de äro så rara,
så länge de ogifta gå,
men när som de blifver väl gifta,
då skola de för hushållet stå.
Då blifva de bleka på kinden,
de sörja för mångahanda ting,
ja världen hon är nu besvärlig,
ehvad de går ut eller in.
* Leksands Bränna heter en by, belägen
på gränsen emellan Leksand och Gagnef.
— Kom ihåg att skrifva opp
melodierna! För de finns inte sådana
melodier nu. Se, nu ä di så storsinta,
ungdomen, så di vill inte begagna de gamla
visorna. Di ska ha sån’a där drillar nu
och grannlåt. När jag var ung, då kom
alla och bad mig: »Sjung, Per.» Och
jag, sjöng alldeles ogränsligt — hela
dagarna. Men nu är det ingen som bryr
sig om att höra på mina visor.
Det dagades för oss att det var
sårad sångarstolthet som födt denna
bitterhet emot »de unga», hvilken först
förundrat oss hos den stillsamme
Gagnef-bonden med den fromsinta blicken.
Men det intresse vi röjde för hans
visor tycktes för ögonblicket gjuta
balsam i såret. Han fick åter ett muntert
uttryck och sjöng några stumpar, hvilka
han tydligen själf fann särdeles lustiga.
Om ni vill gifva mig bläck och penna,
så skall jag rekomdera er ett bref,
och jag skall låta edra vänner veta
hvad ni har brutit falskhet emot mig.
Ja midsommarnatten de va’ int’ så lång,
ab sunta, sunta, lunta, sunta lua lej,
då ställde vi fjorton vaggor i gång,
ab sunta, sunta, lunta, sunta lua lej.
Och gudskelof nu har jag ståndit mitt straff,
ab sunta, sunta, lunta, sunta lua, lua lej,
och nu få vi gå till kullon en natt,
ab sunta, sunta, lunta, sunta, lua lej.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
