Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Molière och »Misantropen». En teaterstudie. Af Nils Erdmann. Med 2 bilder - I - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2Ö2
NILS ERDMANN.
usel plagiator, som lyste med lånta fjädrar,
en komediant, hvars grimaser äro
tjuf-gods, en äreskändare, som flyttar sin
nästa med hull och hår in på scenen ! Och
blir han ej själf, när allt kommer
omkring, den bedragne äkta man, den hanrej,
hvilken han så grymt gör narr af!
Hvad som mest torde ha gripit
Moliére var väl ett länge kringsmygande
rykte, som en af hans värsta fiender,
författaren och skådespelaren Montfleury,
gaf ord, då han utom sig ilade till
Louvren, där han beskyllde skalden för
blodskam. Man ville göra troligt, att
Armandes syster, Moliéres älskarinna,
Madeleine, helt enkelt var Armandes mor.
Racine lär ha sagt, då han hörde det:
»Montfleury n’est pas écouté a la cour»,
och Boileau kallar denna äldre syster
aktrisen, »hvars dotter han äktat».
Är det underligt, om Moliére, under
bördan af dessa ständiga besvär och
bekymmer, skandaler, smädelser och
lidanden, under trycket af en vacklande hälsa,
under sorgen öfver ett omaka äktenskap,
allt mer blir en världen och människorna
omkring sig föraktande misantrop?
Han skrifver Tartuffe, där han med
en särskildt då häpnadsväckande
djärfhet och kraft drager i härnad mot
hyckleriet, och hvars historia är en af de
farligaste, mest spännande krigsbilderna
i hans lifs ändlösa fälttåg. Han skrifver
Don Juan, åter en satir, knappast mindre
etsande. Och han affärdar i båda dessa
sedekomedier äfven dem, som svärma
kring Armande, han ger i dem, i deras
manliga och kvinnliga fränder det så
att säga faktiska underlaget för
Alcestes maximer och porträtt. Och när
Misantropen, som synes ha kommit till
under alla hans strider och stämningar,
uppföres i juni 1666, är Moliére-Alceste
den af kärlek och svartsjuka grymt
plågade martyr, hvars Armande-Céliméne
framtvingar en brytning.
II.
Dekoreringen på Moliéres teater,
åtminstone i de stora komedierna, var så
enkel man gärna kan tänka sig. Det
är »une chambre», scenen föreställer,
med fyra stolar och två böcker i Lärdt
folk i stubb^ med en matta, ett bord
och sex fåtöljer i Tartuffe. Äfven när
pjäsen, som i Herr de Pourceangnac,
utspelas på gatan, blir denna genom
sina där placerade tre taburetter eller
stolar samma stereotypa rumsinteriör. I
Misantropen är hela möblemanget kort
och godt sex stolar.
Redan detta anger, att vi befinna
oss, stycket igenom, i en salong, i en
miljö alltså, där handlingen måste
inskränka sig till en bollkastning med
fraser, till ord, ord och idel ord. Och
miljön trycker sin stämpel på människorna,
den gör dem till alster af den
salongcivilisation, som härskade i Moliéres
Frankrike, som förbjöd alla våldsamma,
ordningen störande, ett visst lagom
öf-verskridande utbrott vare sig af fröjd
eller af sorg. Här drog man icke
värjan eller öfveröste hvarandra med brutala
tillmälen och öknamn. Här blef man
icke ens patetisk, än mindre högröstad,
aldrig förblindad af kärlek och hat, aldrig
skälfvande af lidelse, aldrig så helt utom
sig, att reflexionsförmågaa svek. Äfven
i de mest upprörande, mest farliga
ögonblick tänker och talar man klart, lägger
sina ord med en konst, turnerar sin fras
med en fyndighet, väljer sina uttryck
och vändningar med en själfbehärskning,
en måttfullhet, som passar i ramen af
en salong.
Helt naturligt måste den sfär, i
hvilken ens intressen röra sig, bestämmas
och begränsas af denna. Hela ens värld
är Paris och Versailles, man kallar den
»staden och hofvet», och med staden
menar man »le beau monde».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
