Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Bröllopsdagen. Af Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRÖLLOPSDAGEN.
311
vet tillsammans ... för hans skull . . .
De kommo honom plötsligt närmare än
någonsin förut . . .
Han smög ut i salongen och fick
fram deras gamla fotografier ur glaslådan
på divansbordet. Så gick han tillbaka
i fönstret.
Han såg först på modern. Hon var
bära en tjugu år, när han föddes, och hade
inte förändrat sig så mycket. Som hon
satt där i en gammaldags svart dräkt
med pärlgarnityr vid halslinningen och
en tunique draperad kring kjolvecken,
blef hon så lefvande för honom. Hvad
hennes bröst var spädt under det trånga
lifvet! Hade hon inte något af fågelns
darrande lätthet och ständiga feber? Han
tyckte han hade henne i sin hand och
kände hennes hjärta slå.
Fadern var nog mer olik sig, hans
hår hade grånat, och dragen voro både
gröfre och tröttare. Vanelifvet hade märkt
honom; men han kunde lefva upp, han
hade sina ögonblick . . .
Och han, deras ende son, hvem hade
han ärft mest af? Af modern, det
kände han nu starkare än någonsin. Tänk att
hon gifvit bort sig före ceremonien . . .
kanske utan att fordra något, i offrande
hänsynslös kärlek . . . eller kanske i
öfverilning, efter en fest . . . Hon som
tillhörde en så ängsligt korrekt gammal
familj. Var det svaghet eller styrka? Han
visste inte. Tänk om hon haft flera
förhållanden förut, om hans far trott sig
göra en uppoffring, när han tog henne
till hustru . . . Nej, det var omöjligt, det
kände han. Han var innerst stolt öfver
henne, han måste älska henne för hvad
hon gjort......
Där ute ångade taken under stigande
sol. Han stoppade fotografierna i
plånboken och sjönk tillbaka i stolen med
slutna ögon. Dufvornas djupa kuttrande
förde hans tankar ut på långresa. Han
stod en skär, silfvergrå morgon på ett
tomt torg och matade tarna dufvor. Han
hörde deras snärtande vingslag, såg
halsarnas blå metallskiftningar, kände deras
svala röda fötter kring sina fingrar,
medan de höggo majskornen ur hans
hand.. .
Där ute, på Markusplatsen, hade de
kanske först mött hvarandra, hans far och
mor ... att det var i Venedig visste han
ju ... Men han gled vidare. Han
hängde mot räcket till en liten hvalfbro,
öfver en blågrön kanal och han säg
dufvorna häcka bakom stuprännan på ett
smalt, grått, lutande hus med blekgröna
spjäljalousier. Öfver en port med
massiv klocksträng och järnbeslag satt en
gammalskylt: Pensionat Oesterreich.
Dattlade modern bott under sin vistelse i
Venedig, hon hade själf gifvit honom
numret, innan han for. Där hade hon
kanske gått länge och kämpat, tills hon
en kväll — när allt var tystnad och ljumt
mörker i den sällsamma staden utan
hof-tramp och vagnsdån — lät hufvudet sjunka
tillbaka och kväfde sin klagan och
jublade och var stilla. . . Men de hade gift
sig hemma, föräldrarna. Han var född
ute på en gård i Sörmland, medan
syrenerna blommade . . .
Det var en hemlig ljufhet att tänka
på allt detta. Skygga och sällsamma
drömmar om det kärlekslif, ur hvilket
han framgått, genomströmmade honom. . .
Och han själf var ju midt inne i ett
vårligt äfventyr. Ingen visste hvad däraf
kunde blifva, ingen visste. Kanske skulle
nästa dag redan ge honom något nytt,
stort att hoppas och frukta. Men han
hade ej någon oro mer nu. Den starka
känslan af hans sammanhang med det
förgångna utplånade litet af det ängsliga
ansvaret. Han stod inte så ensam om
allt längre. Han var ju bära en liten
del af ett stort, härligt lefvande helt.
Solen strålade plötsligt glädje öfver
honom. Hans kinder blef heta. Han reste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
