Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Henrik Ibsen. Af John Landquist. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRIK IBSEN.
315
per och baler, och isynnerhet
marknadstiden fanns där fullt upp med gäster.
Men då Henrik var åtta år gammal,
gjorde fadern konkurs. De forna många
vännerna voro bortblåsta med ens, och
sällskapsglädjen vek för ensamheten.
Familjen flyttade ut till en anspråkslös
egendom i stadens närhet. Henrik lefde
där som en enstöring, med hvilken de
andra syskonen brukade retas, tills han
sprang upp och jagade bort dem. Hans
enda nöje var att uppträda som
hex-mästare och visa sina små trollkonster
för välvilliga åskådare.
Tvifvelsutan har den bråda förändring
i socialt anseende, som rikedomens ebbv
medför, redan i barndomen gjort intryck
på Ibsens själ. Under hela sin torftiga,
försakande ungdom kom han att höra
till de utomstående, och säkert har detta
vid sidan af den starka
personlighetskänsla, som är hans väsentligaste
karaktärsdrag, bidragit till att sätta honom i
harnesk gent emot samhället. Vid 15
års ålder fick han anställning vid ett
apotek i Grimstad, en af dessa minsta
städer, där — enligt Jæger — alla hälsa
på hvarandra och den rikaste får den
djupaste bugningen, den näst rikaste den
näst djupaste o. s. v. nedåt i skalan; den
fattige får bära en nick, men hälsar
själf ceremoniellast på alla, äfven på en
splitter ny främling — af försiktighet, ty
man kan ju icke veta, hvad det är för en
mäktig man. Ibsen skildes nu för alltid
från sin familj. Det kom visserligen
icke till någon brytning, men ju mer
säreget han utvecklade sig, dess mindre
kände han att han hade att säga sina
anhöriga. De kommo aldrig utom sfären
af en gammaldags ortodox religiositet,
och för hans ord och tankar voro deras
läppar stumma. Endast med systern
Hedvig — som går igen i flickan med
samma namn i Vildanden — bibehöll han
någon förbindelse, och för henne för-
klarade han i tjuguårsålderns ärelystnad
och kampvilja, att han ville nå till »det
högsta och fullkomligaste af allt, som
kunde nås i storhet och klarhet».
I Grimstad gick nu Ibsen omkring i
sju år, en ensam och inåtvänd med
vaknande och sökande tankar, och
började, som man kan vänta sig,
snart att skrifva vers. Till en del var
det satiriska dikter, i hvilka han tillät
sig karrikera brackorna, som breda och
präktiga spatserade vid hamnen och
kikade efter sina hemvändande skutor och
skepp. Så var det också politiska dikter
från revolutions- och krigsåren I 848—49,
i hvilka hans frihetspatos bryter fram,
och äfven — i anledning af det
dansktyska kriget — den skandinavism, som
han sedan länge förblef trogen och hvars
skeppsbrott i verkligheten skulle bereda
honom en smärtsam desillusion. Men den
öfvervägande stämningen i hans första
dikter är en drömmande
månskensmelankoli, som stundom dröjer vid spökaktiga
och hemska föreställningar.
Att den unge obetydlige
apotekarlärlingen skref vers, i hvilka han visade
föga respekt för borgargräddan och dess
solida åsikter, ärfda från fäderna med
trähusen och rederierna, kunde
naturligtvis icke bli obekant i ett samhälle på
800 invånare. Man kände sig med skäl
stött och förargad öfver denna störande
opposition, och Ibsen ansågs som en
osympatisk, besynnerlig Sonderling, ja,
när han hade fria åsikter, kunde man ju
tilltro honom hvad som hälst. Inte heller
var Ibsen någon kavaljer för de små
Grimstadsfröknarna; somliga voro t. o. m.
litet rädda för honom, där han gick för
sig själf sluten och mörk, och de undrade
hvad som dolde sig inom honom. Det
var ju intet annat än en mycket ung och
oerfaren grubblares typiska Weltschmerz.
Liksom den unge Schopenhauers hvilade
hans tanke helst vid det förgängliga i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
