Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rembrandt. Af Carl Neumann. Auktoriserad öfversättning för Ord och Bild. Med 13 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356
CARL NEUMANN.
lingar täfla, hvilka först skapats under
nittonde seklet, men oproportionerligt
mycket och dyrbart finnes ännu alltjämt
inom privatsamlingar, i England,
Frankrike och Tyskland.
Inom konsthandlarekretsar hör man
ofta med förkärlek användas uttrycket:
»ett verk från mästarens bästa tid». På
tal om genomsnittsbegåfningar kan detta
språkbruk vara berättigadt, däremot är
det alldeles meningslöst, då det gäller
konstnärer af väldig växt. På alla
stadier af deras bana skall det finnas
svagare verk vid sidan af de kraftiga,
tekniken växlar efter behofvet, och
synpunkterna förändras, men snillets eld skall
aldrig förneka sig från ungdomen allt
intill ålderdomen. — I Rembrandts
ungdom spåra vi redan tre af hans
väsentliga egenskaper fullfärdiga från första
början.
Först och främst hans kärlek till
verkligheten, hvilken gör det omöjligt
för honom att utvälja något föregifvet
»skönt» och att förkasta annat såsom
ovärdigt. Erkännandet af allt som är till
är en naturnödvändighet för honom.
För det andra: behofvet af att
accentuera, d. v. s. insikten om att den, som
vill säga och klargöra något visst, måste
lämna annat osagdt och förstå att
uppoffra. Denna accentuering sker hos
Rembrandt genom ljuset; han stryker
under det som intresserar honom och
lämnar det öfriga i dunkel. För det
tredje: ett mycket egenartadt färgsinne.
Om man får taga en bild från musiken,
skulle man kunna säga, att det hos
honom förefinnes mycken omväxling i de
koloristiska uttrycksmedlens dynamik,
men klangfantasien är från början en
och densamma, och vissa harmonier äro
hans temperament medfödda.
Rembrandts ärliga sätt att uppfatta
och återgifva tingen kommer som en
förlösande välgärning ofvanpå effekt-
stegringen, sminket, osanningen, det
tomma skenet, som den italienska
renässansen testamenterat åt världskonsten som
slutlig arfvedel. Mest öfverraskande och
för den med Rembrandt ännu obekante
verkligen frånstötande verkar detta drag,
då det gäller ämnen med en viss, gifven
typ, vid hvilken man vant sina ögon.
Vi mena bibliska framställningar och
tillika motiv hämtade ur en bok, som
man skulle kunna kalla den tidens
profanbibel — de hundratals gånger målade
scenerna ur Ovidii metamorfoser.
Innehållet i dessa fabler och berättelser
plägar man bjuda oss i en utsökt form,
på ett visst förnämt, episkt afstånd,
som om de alis intet hade gemensamt
med vårt hvardagslif. Rembrandt tager
itu med ett sådant ämne, som vore det
något från i går eller i dag. Antag,
att en amatör på nakna figurer beställt
en bild af Diana, Akteon och Kallisto.
Tänker man sig nu, att Rembrandt skulle
målat Diana med sina nymfer, då de
oklädda blefvo öfverraskade i badet, i
de akademiskt brukliga sköna och
fördelaktiga ställningarna, så blefve man
helt öfverraskad eller besviken inför
taflan. Visserligen är det nakna flickor,
men plötsligheten i deras rörelser och
åtbörder, deras vridningar, försök att dölja
sig, flykten — allt bjuder på s. k.
osköna ställningar i mängd.
Sanningsenligt äro de ju återgifna, och för
totalintryckets poesi stå andra präktiga
medel till buds, ljusets fördelning,
landskapet o. *s. v. Men för melodien i en
behagfull linje har Rembrandt aldrig
offrat sanningen i utförandet. En af
örnen bortröfvad Ganymedes beter sig
ej heller, enligt Rembrandts uppfattning,
på ett sätt motsvarande nobel konsts
fordringar, men sättet förefaller honom
naturligt och är ej utan sin humor. Det
samma iakttager man i de bibliska
motiven. Då Rembrandt vill framställa, hum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
