Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄN STOCKHOLMS TEATRAR.
Af CARL G. LAURIN.
Med 6 bilder.
\fr ^SlLAND de bleka blomstren i den
IxSliA^l m°derna anglosaxiska dramatiska
[yl jP)\ litteraturens trädgård lysa
nam-^ ^** nen Bernard Shaw och Oscar
Wilde i praktfulla, somliga säga giftiga
färger. Bägge äro af irländsk, således
keltisk släkt, och detta faktum förklarar
nog i viss mån att de verka så
obehagligt på genomsnittsengelsmannen, att han
helt säkert i förekomsten af den
Shaw-Wildeska litteraturen ser ett nytt skäl för
det gamla engelska förslaget att lösa den
irländska frågan genom att sätta den
oroliga ön tjugufyra timmar under vatten. —
Wildes heta sensualism och bägges ibland
något tomma jäktande efter kvickheter äro
keltiska drag. Man påminne sig Cæsars
observation om kelternas beundran för kvicka
och skarpa ordvändningar.
Shaws Hjältar fick på Svenska Teatern
ett mönstergillt uppförande. Visserligen var
den sällsynt stiltrogna uppsättningen till en
del författarens förtjänst, ty han ägnar sidor
åt detaljerade beskrifningar, men det blir
dock regissören och dekorationsmålaren
man får tacka i främsta rummet för denna
illusoriska Balkanstatsstämning både i dräkter,
landskapsfonder och arkitektoniska detaljer.
De flesta anse dylika omsorger onödiga,
men att erhålla de få »värdiges» gillande
bör väl vara målet äfven för en
teaterföreställning. En mycket musikalisk person
rör ju upp himmel och jord, om
piccola-flöjten vid ett tillfälle i en femtimmars
Wagneropera skulle råka vara ostämd. Många
litterärt fint bildade sakna helt enkelt den
konstnärliga smak, som fordras för att stöta
sig på fel i regien. — Stycket var mycket
roande, men man hade ibland en känsla af
att författaren var »trop malin» i sin ifver
efter motsägelser och paradoxer Rolig och
originell är emellertid idéen att förlägga
händelsen till serbisk-bulgariska kriget 1885,
hvarigenom allt det skräfvel och
nationalist-svagsinne, som alltid medföljer ett krig, får
ett komiskt drag genom de två staternas
litenhet. Här tillkommer dessutom
inedvetandet att moraliteten i dessa land är ett
par nyanser mera gammaldags än i
Vest-Europa. Hur relativ äfven den Vesteuro
-peiska politiska moralen i alla fall är, fick
man ett intryck af, då de europeiska
sändebuden i Belgrad manhaftigt opponerade sig
mot konung Alexanders och drottning
Dragas mord och slutligen beslöto sig för
att åtminstone bestämdt afböja att — dansa
française med mördarna själfva. Ett sådant
smådrag skulle säkert innerligt glädja
författaren till »Hjältar», ty i detta stycke med
sin ironiska titel gycklar han underförstådt
med hela den universella europeiska
humbugen. — Spelet var nästan alltigenom
förstklassigt. Herr de Wähl som kapten
Blunt-schli hade en stor och rättvis framgång
och gjorde sin mycket dramatiska entré
genom fönstret i fröken Raina Petkoffs
sängkammare med en fart, som förklarades af
den intensiva naturdrift att skynda sig,
som framkallas af en del fientligt stämda
gevärsmynningar. För det något torftiga
intrycket af upplösningen kunde han ej
göras ansvarig. Författaren snurrar rundt
med sina figurer tills han själf blir yr i
hufvudet. — Fröken Torsells Raina var ett
litet mästerprof. Bära hennes nonchalanta
sätt att slänga med sin roman verkade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
