Ord och Bild / Femtonde årgången. 1906 / 395 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En världshistorisk trilogi. Af Nils Erdmann. Med 1 bild - I - II

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en episod i ett lif, ett lefnadslopp, att det
sedda ter sig som något för ingen annan
dittills uppenbaradt nytt.

Om sålunda diktaren är bunden, aldrig
går ut öfver sin personlighet, blir
naturligen hvad han skildrar endast hans eget
väsen, eller kanske rättare en spegel, hvari
människor och händelser återgifvas, icke
som de äro eller voro, utan som de äro
för honom.

Det är nämligen så med historien, att
den ger oss konturerna till en handling,
ett öde, en tids karaktär, en persons
fysionomi, men sedan öfverlåter åt diktaren att
skänka denna ram innehåll. Är figuren
en skräddare, som trälar i sin vrå, eller är
han en hjälte, som fyller med klangen af
sitt namn jordens alla hörn, hvad angår
det oss, blott författaren själf har ett ord
att säga oss om honom! Och hvad är
det som gör denna historiska verklighet
äfven till en poetisk sådan, om icke
diktarens individuella uppfattning, d. v. s. hans
egen geniala bild af ett många gånger
förut behandladt stoff, af något som i en
skicklig faiseurs referat får ett visst
dekorationsvärde, men som skalden ensam ger
lif, emedan han psykologiskt tolkar det, —
som han, och blott han, föryngrar och
förnyar, tack vare sitt sätt att se?

Det är en dylik tolkning vi önska. Han
ger oss icke de historiska hjältarna som
de en gång varit i verkligheten, han
besjälar dem med sitt eget jag. Och därmed
flyttar han äfven in dem i sin egen och
sin samtids föreställningskrets.

Vår dom öfver hvad han skapat gäller
därför icke den historiska personligheten
som sådan, utan diktarens tolkning af den,
hvilken ju ytterst blir ett utslag af hans
personliga väsen och smak. Hur ofta har
icke en figur som Julianus Affällingen
skildrats, och ändå, i hur många gestalter!
Han är den goda eller onda principen,
han är Kristus eller Antikrist.* Han är
en produkt af författarens — och med
honom nationens — kultur i ett gifvet
historiskt ögonblick.

DMITRI SERGEJEVITJ MERESJKOVSKI.

Om därför man önskar något annat —
och mera — af diktaren än historiska
referat och maskerader, blir det hans sätt
att i en historisk ram skildra människor,
vi fästa oss vid — och därjämte, i lika
eller än högre grad, vid den idé han
inlägger i sitt verk, och som han tror vara
historiens. Det är en svår uppgift, och
emedan så många med vilja, fast utan
förmåga, pröfva sina krafter på den, få vi
i den historiska romanlitteraturen
inregistrera ett så stort antal klena och
ofullgångna alster, som bringa hela genren i
vanfrejd.

Dess mer glädjande blir ett epos som
Meresjkovskis Krislus och Antikrist. Att
i fem, låt vara omfångsrika volymer
inpressa ett stoff af sådana dimensioner som
antiken, renässansen och Peter den stores
Ryssland, är redan i och för sig ett
jätteverk. Att göra det så, att detta väldiga
stoff icke trycker ned, men besjälas af en
allt enande ande, är större. Och att
sammangjuta hvad man kan begära af en
historisk dikt utan lyte, historisk trohet,
lokalfärg, ett skönt sken af sanning eller
sannolikhet, genial intuition i tolkningen af det
historiska händelseförloppet och konstnärlig
människoskildring — det är ett mästerprof
hors concours.

II.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>