Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Epidemi. Af Hugo Öberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EPIDEMI.
433
manträffande, men faktum var att det
hade händt henne följande:
Ett par veckor innan hon blef sjuk
hade hon sagt till Eskil, då de en kväll
gingo och vallade på en bakgata i
närheten af Adolf Fredriks kyrka:
— Jag blir bestämdt sjuk snart, Eskil!
— Hur så, känner du dig dålig?
frågade han tämligen distraheradt. Han
hade strax förut velat smyga sin arm
under hennes, men blifvit litet nervöst
refuserad, därför att folk mötte
oupphörligt.
— Nej, det gör jag inte, svarade
hon. — Men det flög en så underlig
aning igenom mig.
— Ah prat! slog han bort. — Hvem
bryr sig om aningar! Nå, hvad skulle
det vara för sjukdom då!
— Hvad som helst, inte vet jag.
Något otäckt, difteri kanske.
Han skrattade till. — Difteri? Det
är ju en barnsjukdom!
Hon hade inte svarat något, och om
en stund började de tala om annat.
Sedan glömde hon bort alltsammans,
så kry som hon kände sig hela den
veckan.
Men det var inte bära denna episod
som hon nu erinrade sig. Några dagar
innan hon fick difterin hade hon skrifvit
på ett vykort till en väninna i Paris:
— Tack för ditt bref. Skrifver
sedan. Allt väl!
Men just som hon egenhändigt släppte
ned kortet i en breflåda, slog henne den
reflexionen: Allt väl ? Är det inte
förmätet att sätta så? I morgon kanske
allt är på tok!
Det besynnerliga var, att i det
ögonblicket kom hon inte alis ihåg sina
sjukdomsaningar, utan reflexionen kom
alldeles af sig själf.
En timma därefter mötte hon af en
händelse Eskil på Sturegatan, och de gjorde
en promenad, som till sist förde dem
Ord och Bild, ij:e årg.
upp till Vanadishöjden, dit de ibland
brukade gå, och där de icke riskerade
att möta några bekanta. Efter ett
drifvande rundt kullen kommo de slutligen
fram på den sidan som vetter åt
epidemisjukhuset. Utan att någon af dem
erinrar sig samtalet på bakgatan säger
hon plötsligt och pekar med paraplyt på
alla de röda skorstenarna, som resa sig
öfver sjukhuskomplexet uppe i
bergknallen midt öfver:
— Hvad där ser dystert ut! Måtte
man aldrig behöfva komma dit!
Han slår bort hennes funderingar med
några tanklösa ord. Fortfarande
kommer ingen af dem ihåg hennes
difterifantasier.
Men i nästa minut böjer hon sig med
ett litet rop ned öfver gräsvallen vid
vägen och rifver till sig ett blad ur ett
höstligt klöfverstånd: — Nej se! En
fyr-väppling! Det betyder lycka!
Och så stoppar hon omsorgsfullt in
det lilla bladet i sin portmonnä, allt
medan den skeptiske Eskil rycker på
axlarna åt hennes barnsligheter. Sedan
gå de ned i stån igen och glömma bort
alltsammans.
Detta var hvad som hade händt henne
och som hon nu i minsta detalj erinrade
sig. Mest förvånade det henne, att hon
ej förrän nu kommit att tänka på detta
underliga sammanträffande af
omständigheter. Hon var inte vidskeplig och inte
religiös, men dessa tre små episoder
ställda i sammanhang med att hon
nu faktiskt låg här på sjukhuset kunde
icke undgå att väcka hennes
uppmärksamhet. Men om nu det var någon
mening med hennes förkänningar af
obehagen, hvad Iag det då för betydelse i
fyrväpplingen, som ju enligt gammalt
skrock varslade lycka?
På denna gåta grubblade den unga
frun oafbrutet, och när kvällen kom och
febern stegrades som vanligt, var hon
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
