Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Åttonde häftet
- Epidemi. Af Hugo Öberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
436 HUGO ÖBERG.
8. Den gick på gatan utmed ett
horn och trädde in uppå vägen åt
hennes hus.
9. I skymningen om aftonen af
dagen, dä det natt vardt och mörkt var.
10. Och si, där mötte honom en
kvinna i skökoklädnad, listig.
11. Vildsinnad och ostyrig, så att
hennes fötter icke kunde blifva i sitt hus.
12. Nu är hon ute, nu på gatan
och vaktar vid alla horn.
13. Hon tog honom fått och kysste
honom utan skam och sade till
honom ...»
Den unga kvinnans kinder rodnade
plötsligt af en brännande blygsel. Denna
berättelse om en hustru, som bedrog sin
man med en »galen yngling», det var ju
nära på hennes egen historia, berättad
på ett språk, hvars dramatiska kraft och
relief hon visserligen icke var mäktig
att uppskatta litterärt, men hvars djupt
mänskliga innehåll grep henne för
bröstet i sin originella omedelbarhet.
Hvad skulle hon tro? Slumpens
sammanträffanden? Kanske, men det var
lika träffsäkert för det! Om det nu bära
var blinda omständigheter som tagit hand
om henne, så måste man ända erkänna,
att det var omständigheter med så
mycket större känselkraft i sina trefvande
blindgrepp! . . .
*
En söndagsförmiddag någon tid
efteråt sitter ett par ute på en bergknalle
i sjukhusets park, där den vetter åt
Brunnsviken vid Albano.
Hon sitter i en ribbsoffa, han på en
stol tre steg ifrån henne.
Han ser beundrande pä den höstligt
granna utsikten öfver sjön med uddar
och vikar. Långt borta i den röd- och
gulsprängda grönskan lyser Håga slotts-
paviljong gräddhvit i solskenet. Ät
Ul-riksdalshållet kryssa små segelbåtar i den
friska brisen.
Han är gammal inbiten stockholmare,
och han älskar omgifningarna med något
af en svunnen generations utflyktsglada
helgdagshumör.
Men hon, som är en ung fru på
afgjord bättringsväg och med
konvalescentvemodig eftertanke har suttit och drömt
öfver denna utsikt nu i en hel vecka snart,
hon ser bära på mannen bredvid henne.
Hon tycker att hon aldrig riktigt sett
hans verkliga ansikte förut, och ju längre
hon ser på honom, desto mer skiftar
hans uttryck. Hon, som alltid tyckte
att hon hade hans bild i sitt hufvud en
gång för alla, som skuren i trä! Men
så är han inte längre bära kamrer
Vi-beck, den lille undersätsige mannen med
sin pincenez och sin atmosfär af
pålitlighet och seg hvardagssträfvan omkring
sig, utan han är ett nyupptäckt stycke
lif, en människa och alltså något mycket
gåtfullt och ogripbart.
De ha talat i en hel timme om sina
angelägenheter, och så har det blifvit
litet tyst, ligger något i luften. Det är
nog också därför och inte bära för
utsiktens skull som han har tittat bort så
envist.
Men slutligen kan han inte vara tyst
längre, utan vänder sig till henne, som
alltjämt söker hans själ med sina ögon,
och säger nästan förläget:
— Du har fått — ett — ett så —
ett alldeles nytt uttryck i dina ögon,
Ellen ? De äro mycket djupare och
vackrare än de ha varit på — på sista året!
Hon småler på ett hemlighetsfullt sätt,
så tar hon upp sin lilla portmonnä ur
fickan och visar honom en illa pressad
fyrväppling.
— Det är för att jag har hittat
lyckan, ser du! säger hon skälmaktigt, men
med en underton af skygghet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:48:20 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1906/0476.html
