Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - William Nicholson och hans gravyrverk. Af August Brunius. Med 8 bilder - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438
AUGUST BRUNIUS.
företeelse, det konstnärliga träsnittet,
originalträsnittet, placeradt i samma estetiska
rangklass som originaletsningen och
originallitografien. I alla land träffar man
nu efter blott några decennier entusiastiska
och begåfvade utöfvare af denna
fascinerande konstart, som erbjuder de mest
växlande och rika möjligheter för olika
temperament och lynnen.
Originalträsnittet är emellertid noga
sedt i sin moderna form endast ett
fullföljande af gamla uppslag. Intet nytt
under solen. * Trägravörer har det funnits i
alla tider sedan renässansen, men aldrig
har genren praktiserats med sådan
målmedvetenhet och efter så klara principer
som nu. Man fordrar sålunda, att hjärnans
och handens arbete skall vara förenadt hos
en person, att konstnären, som tänker ut
sin komposition, också skall ha vilja och
förmåga att skära ut den i materialet. Då
är träsnittet inte längre att jämställa med
en tolkning i andra hand, då är det ett
helt konstverk, fullt ut prägladt af sin
skapares personlighet, för så vidt han
nämligen förstår både sin konst och sitt
handtverk i grund. Många af den nya skolans
gravörer ha gått sina egna själfständiga
vägar, men det stora flertalet har
återupp-lifvat gamla traditioner och tagit intryck
somliga af de gamla germanska mästarnes
träsnitt, andra af det italienska klärobskyr»
snittet och ännu andra af det japanska
färgträsnittet.
Bland dem som med fördel studerat
japanerna är engelsmannen William
Nicholson. Som peintre-graveur är han redan
en europeisk berömdhet; ingenting bevisar
det bättre än den omständigheten att man
ändtligen börjar tala om honom äfven i
Ultima Thule. Likväl är han ännu en helt
ung man, icke många år öfver 30-talet.
Tyvärr kan jag inte lämna några flera rent
personliga uppgifter om honom af det enkla
skäl att inte jag — och knappt heller
någon annan i detta land — i själfva verket
vet något om honom. En ödmjuk
hänvändelse till hans engelska förläggare med
begäran om upplysningar resulterade för
några år sedan i det lakoniska svaret att
»mr Nicholson önskar icke se sin person
vara föremål för någon som helst
uppmärksamhet». Välvilligt nog bifogades dock den
upplysningen att första sidan i hans album
»An Alphabet» vore att betrakta som ett
visserligen karikeradt själfporträtt. Jag slog
följaktligen upp arbetet i fråga och
beskådade den figur, som gör tjänst som
illustration till bokstafven a — artist — och
som å föregående sida är reproducerad.
Bilden föreställer en ung man, hvilken tycks
bedrifva sin konstnärliga gärning liggande
framstupa på golfvet med träsnittsattiraljen
under sig. Han har just rest sig upp i
halfsittande ställning och vänder sig om,
liksom han öfverraskats i sitt arbete af
någon obehörig främling. Det bästa stod
för detta antagande får man af hans buttra
och barska ansiktsuttryck, som skulle kunna
något djärft öfversättas med orden: »Hvad
fan vill ni?»
Saknaden af upplysningar i en del
frågor, som på det närmaste beröra icke blott
människan utan äfven konstnären William
Nicholson, har emellertid tvingat mig till
diverse konjekturer och hypoteser för att
kunna ge en något så när
sammanhängande och klar framställning af hans
konstnärliga utveckling. I sin konsthistoria
nämner Nordensvan, att Nicholson närmast varit
inspirerad af Vallottons träsnitt. Det är ju
möjligt att den celebre fransmannens
arbeten stimulerat honom att försöka sig på
samma område, men för öfrigt ha de båda
föga gemensamt; Nicholson är med all sin
stilkänsla en fullblodig realist; han trifs
säkert icke i det mystiska land, där Vallotton
ser sina syner och drömmer sina drömmar.
Likheterna i det tekniska mellan de båda
artisterna äro icke heller frapperande och
kunna bäst förklaras därigenom att båda
hämtat konstnärlig ingifvelse från samma håll,
från Japan. Det japanska träsnittet har ju gifvit
kraftiga och väckande impulser till
lösandet af vissa färgproblem, som tränga sig
på den moderna grafikern, och har
sålunda fått en enorm betydelse icke blott
för färgträsnittet utan öfverhufvud taget för
all grafisk konst, som sysslar med
färgexperiment. Nicholson har dock en alltför
personlig naturell, är för litet finsmakare,
för litet dekadent till hela sin läggning för
att som en del andra artister — Emil
Orlik t. ex. — slå sig på japaneseri och
sluta med att bli mera japanska än
japanerna själfva. Han är påverkad af
japanerna i det stora hela blott med afseende
på färgen, han har dragit nytta af deras
större tekniska erfarenhet — det är allt.
Nej, kraftigare och mera djupgående in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
